Ni småbarnsföräldrar känner säkert till den, den här stessen som överrumplar och tar över hela ens tillvaro trots att man inte har ett skit att vara stressad över.
Min arbetsuppgift nu är att ta hand om Signe. Att ge henne mat. Byta blöja. Bada henne. Stimulera henne. Skratta med henne. Och kanske, om vädret tillåter och vi båda orkar, komma ut i friska luften.
Men i allt detta finns även jag, både som mamma och självständig individ. Och jag vill ju lite mer.
Framförallt vill jag sova. Det gör jag när Signe gör det. Har jag tur så kan jag sedan krångla mig förbi henne i soffan eller sängen utan att hon vaknar så att jag kan pyssla med annat när hon sover vidare.
Jag brukar inte ha så mycket tur.
Det innebär att tiden att göra det där andra, som att gå på toaletten eller sitta några minuter i tystnad över en latte och bläddra i DN och bara vara inte riktigt finns.
DET gör mig stressad. Så nu, när hon äntligen sover, har jag ätit sen lunch, varit på toaletten, bläddrat igenom DN och nu sitter jag här, för att kolla mejl och försöka bestämma vilka foton som jag ska framkalla till årets julalbum.
Jag sitter här och känner mig stressad.
För snart vaknar hon. Och då börjar allt om igen.
Jag vet, det går bara inte att föreställa sig, innan barnen. Hur det kan kännas. Så trivialt, men så stressande. Men igen, det handlar väl om det där med de primitiva behoven som måste få tillfredsställas ibland. Som att duscha. Och kissa med stängd dörr (ages ago). Och dricka varmt icke mikrouppvärmt kaffe. Små små detaljer.
SvaraRaderaOh, jag känner igen mig!!! Det där är så jobbigt, att man inte hinner någonting... Och som kaffeflickan säger, man akn inte föreställa sig innan hur det är, så det var något av en chock. Men man vänjer sig, lite... Bra att du sover när hon gör det, det bör prioriteras!!!
SvaraRaderaKände nog igen mig med barn 1 men nu bryr jag mig inte ett skvatt :-). Med en unge på väg ut ur boet känns det som om de där futtigheterna, de har man ju hela livet på sig till sen. När ungen flyttat hemifrån siter man där med sitt kaffe och sin tidning och.... det är jäkligt trist helt enkelt!
SvaraRaderaSå med den här bebisen ÄR jag bara, och känner faktiskt ingen större stress. Allt hinns med så småningom, just nu vill jag bara vara i nuet med den här underbara varelsen och njuta av hene :-)
Aaaah, ja, det ljuva småbarnslivet :-) Så här kommer det ju att vara ett bra tag framöver. För mig tog det några månader att komma över den där värsta stressen i början. Att faktiskt inte hinna med det jag ville. Gav liksom upp och då försvann stressen. Nu ser jag till att göra allt jag vill - men i ett helt annat tempo...
SvaraRaderahar akkurat hatt en missed abortion, i uke 8. Bloggen din er en trøst, man håper at det finnes bedre tider fremover der man kanskje til og med kan få bli mamma. Det føles endeløst langt frem akkurat nå........
SvaraRaderaDu beskriver det så bra!!
SvaraRaderaJag blir tokig om jag inte får tid för mig själv. Något måste man dra ner på i tid och för min del har det varit tv-tid och städ-tid och pyntning i hemmet och socialt umgänge som man gör för att man BORDE. Allt det där ska jag göra när mina barn hellre vill umgås med sina kompisar än med mig för den tiden kommer, snart.
Kul med lite olika åsikter. Sånt gillar jag. För livet är ju inte så enkelt.
SvaraRaderaOch visst njuter jag av min dotter. Men ibland, när det där primära måste ge vika, så har jag svårt att hitta energin. Men den kommer alltid tillbaka.
Och så är det ju det där med att acceptera att man inte hinner allting, och att det mesta måste ske i ett annat tempo.