onsdag, mars 28, 2007

Att plötsligt vakna upp...

Det är dags för mig att ta mig ur bebisbubblan nu. Att gå vidare. Det känns som om jag fastnat i den. Inte kommit vidare. Och någonstans har jag nog inte heller velat gå vidare, det har varit så tryggt härinne. Men nu inser jag att jag inte kan leva skyddat längre, att jag skadar både mig själv och andra genom att vara här och bara se det som jag tycker är relevant för mig och mitt liv.

Det är utanför bubblan som livet finns. Och många av mina vänner. Framförallt M. Jag har försummat henne så in i helvete sen Signe kom. Och jag har inte fattat det förrän nu. Istället har jag tyckt att hon försummat mig genom att inte respekta mitt nya liv som mamma. I det livet har det inte funnits plats för så mycket spontanitet. Och hon är spontan. Istället för våra galna upptåg, tidiga frukostdejter och sena testunder har jag istället mött henne med en stoppande hand
- nej, jag ska amma
- nej, jag ska natta Signe
- nej, jag ska vara med min man
- nej, inte nu, men kanske sen
Klart som fan att hon tröttnat på det. Men det har jag inte fattat. Jag har bara sett livet utifrån mitt eget perspektiv och tyckt att hon borde förstå hur livet med en bebis är. Vet inte varför jag ställt det kravet på henne när jag själv aldrig fattade hur livet med en bebis var innan jag fick Signe.
Det är lite typiskt mig, att gå in så mycket i en roll att jag blir hård och kall mot allt som ligger utanför det. Lite som när jag fick det där gruppchefsjobbet och helt tappade verklighetsuppfattning

Jag måste ringa M nu. Jag älskar henne.

7 kommentarer:

  1. Åh, vilka spännande tankar. Och så himla lätt hänt! Inte alls konstigt att bubbla in sig när man längtat så länge efter en bebis. Var inte hård mot dig själv bara, det är mänskligt att vara lite "ego" i någon period. Vänner förstår ju sånt om de är riktiga och nära.

    Kram!

    SvaraRadera
  2. RIKTIGA vänner förstår att livet förändras ÄVEN om de intehar liv, nej, barn menar jag. Jag är säker på att ni fick en underbar pratstund tillsammans och att allt är som det skall. Jag försummar fortfarande, men jag vet att det är äkta vänner och de finns alltid där. Jag lovar!

    SvaraRadera
  3. Det var en bra insikt. Jag har känt det lite på dina texter. Men jag tycker att du gör ett jättebra jobb. Som mamma, fru, kvinna. Ibland orkar man bara inte ta tag i alla rollerna samtidigt. De får komma efter varandra.

    SvaraRadera
  4. Jag tycker att du har verkat vara väldigt bra på att ta dig ur bäbisbubblan, unnat dig egentid o.s.v. Samt varit väldigt social och umgåtts mycket med folk. Fast umgänget kanske har varit ganska barnfokuserat, med föräldragruppsmammor och så. Så jag förstår att du saknar M:s och ditt umgänge, hoppas att ni kan hitta ett sätt där båda får plats tillräckligt mycket.

    SvaraRadera
  5. Bättre förr än senare. Förhoppningsvis är inte uppvaknandet för sent.

    SvaraRadera
  6. hun er heldig som har deg. Og når livet totalforandres er det ikke rart om man mister perspektivet på noen områder.

    SvaraRadera
  7. Sandra - ja, det är spännande tankar. Och lätt hänt. Och visst får jag vara ego. I det här fallet har jag kanske varit det för mycket, tror jag...
    Kram tillbaka

    Camilla - ja, det handlar nog om att försumma ibland, det blir nog dessvärre så ibland när man får barn och livet vänds upp och her. Någon jämförde det med tonårstiden, att det är lika mycket hormoner och lika mycket utveckling. Och den tiden var ju också ganska ego

    Erika - det är verkligen svårt med alla roller, att få dem att landa i varandra. Och när man får en ny roll, som mamma, så är det nog både lätt och även bra att man går in till 100 procent, till en början, så att man hittar sig själv.
    Och mina texter här får vi kanske exkludera, det här är ju verkligen min mamma-ego-plats :)

    Att bli mamma - jo, du har rätt, jag har en massa egentid och är social (både med föräldragrupper och "vanliga" vänner, med eller utan barn). Och det är nog mest med M som det blivit såhär, och det kan ju faktiskt finnas en massa anledningar till det, vi har inte riktigt bottnat i alla

    Anonym - nej förhoppningsvis funkar det. Men jag vill. Och vill även hon så funkar det.

    Min norska vän - ja, det är väl så, man kan inte ha fokus på allting, hela tiden. Tack för att du läser och kommenterar!

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!