De började komma smyga i våras. Sedan blev de fler. Och värre.
Tankarna på allt ont som kan hända Signe.
Jag har hjärtat i halsgropen flera gånger om dagen. För tänk om.
Tänk om vi krockar bilen. Hon ramlar i vattnet. Hon slår huvudet i golvet. Jag tappar henne. Någon annan tappar henne. Hon blir sjuk. Jag blir sjuk. Mannen blir sjuk.
Tänk om.
Som bara jag, utan barn, var jag hyfsat hårdhudad.
Som mamma är jag hudlös.
Ja herregud. Det är en mardröm. Jag freakade ut när vi insåg att med två bilbarnstolar i bilen var vi tvugna att placera dem efter varandra, på samma sida i bilen (en fram och en bak). Jag har alltid låtit barnen och oss vuxna sitta diagonalt, så att (hör och häpna) om vi krockar framifrån så överlever ett barn och en vuxen, från sidan, samma sak, bakifrån samma sak. Maken tycker inte jag är klok.
SvaraRaderaIbland finns jag hos föräldrar just "när det som inte får hända händer...", min känsla då är precis som du beskriver, de är hudlösa, allt precis allt går rakt in och det är så fruktansvärt när man känner den maktlösheten.
SvaraRaderaHär hos oss har det hänt hemska saker och det finns också hemska saker som kanske kommer att hända. Mitt enda försvar i all denna föräldraoro är att leva precis i nuet. För om det verkligen händer något så kommer jag att ångra de stunderna som gick till oro när jag egentligen kunde njuta. Man kan inte oroa sig i förväg, man har ingen nytta av den ändå när allt händer.
Oro är också en naturlig känsla hos en normalt fungeranade förälder, den hjälper dig i omvårdnaden om ditt barn.
Du verkar normalt orolig, du verkar också leva mycket i nuet:-)men visst är känslorna för sitt barn otroligt stora!/Anette.
/Anette.
Det är hemskt. Någon av de första dagarna konstaterade mannen att nu kommer vi att oroa oss i 18 år. Sen konstaterade han att det nog inte räcker med 18 år.
SvaraRaderaDet blir ju sådär. Man oroar sig för allt. Man borde slappna av mer.
SvaraRaderaHär har du en till och hon är bara nio veckor. Hur ska detta sluta? :S
SvaraRaderaJa det var en vän som sa till mig att man oroar sig från plusset och hela vägen... Som sagt; Nu oroar man sig för bebben i magen, sen att han ska ut och hur blir det sen då?? ÄNNU mer oroande... Hua. Man får tänka så att det är bra med oro så länge den är konstruktiv. Kram
SvaraRaderaförstår dig fullkomligt.
SvaraRaderatänker man för mkt på allt hemskt som kan hända så känns det som om man går helt sönder, så ont gör det...
man får nog bara acceptera sin oro, försöka se den som små tankemoln, som man skickar vidare när man sett/känt dem. oro är ju till viss del bra, som alla skriver!
hoppas ni har det underbart på semestern!
kramar arvids mamma
Själv har jag precis upptäckt charmen med eluttag. Två små hål och två små fingrar som perfekt gjorda för varandra...
SvaraRaderaåh, det är jobbigt det där... man vänjer sig ju inte! får plötsligt en helt annan förståelse för sina egna föräldrar också.
SvaraRaderaKaffeflickan - jag tycker att det där låter hemskt klokt. Faktiskt. Och något jag själv tänker en massa på.
SvaraRaderaAnette - ja, att leva i nuet är det vackraste. Och det bästa. För precis som du skriver så skulle även jag, om något hemskt hände, ångra att jag inte njutit av varje sekund när allt var bra.
e - nej, det är nog snarare så att man oroar sig en livstid.
minna -japp, men ibland är det lättare sagt än gjort.
Lena - när Signis var nio veckor var jag så trött att jag inte orkade oroa mig. Då hade jag nästan lite dåligt samvete för det, att jag var så cool. Men nu är jag inte lika cool.
Superquinnan - jo, men visst är det så, viss oro ÄR bra, och det är ju också det (som Anette skriver ovan) som gör att vi klarar av att ta hand om våra barn.
Arvids mamma - fint det där med att tänka sig att oron är små moln som man skickar vidare. Så ska jag tänka :)
Ture - shit, det är tur att du inte har lärt Signis det än :)
Fru a - ja, visst får man en helt annan uppfattning om sina egna föräldrar när man själv får barn. Knasigt att det ska behöva dröja så länge innan man fattar ;)