Att vinna förtroende

Saknaden är över. För nu. En liten stund.
I ett svagt ögonblick lät sig Signes plastmorfar blidkas. Och jag fick låna hans ytterst långsamma och mer eller mindre fallfärdiga dator. Anledningen var att jag lovade att uppdatera krypteringsgraden.
Vanligtvis är Signes morfar en man som inte låter sig blidkas. Särskilt inte när det gäller hans ägodelar. De vårdas ömt. Nåde den som trycker av digitalboxen fel, glömmer att sätta på vatten till diskmaskinen eller tappar fjärrkontrollen i soffan.
Den nya röda fyrhjulingen måste man nästan gå omvägar runt, och att låna bilen för att ta en tripp till stan i öster är bara att glömma.

Men så hände något.

Och jag vill gärna tro att det har med mitt beslut att se honom för den han är (och alltså acceptera alla egenheter) att göra. För plötsligt får jag sätta på och stänga av teven som jag vill. Och plötsligt sitter jag här, vid datorn, och knapprar i godan ro.
Och igår, under vår kvällspromenad tillsammans gav han hundens koppel till mig. Jag fick äran och det stora ansvaret att att hålla hans stora vita älghund.
Det är förtroende.