Vi åker härifrån om några timmar. Signe och jag.
Och jag vet inte riktigt om jag är redo att åka hem.
Till stormarna. Till stressen i storstan. Till verkligheten.
Det har varit lugnt här. Tryggt. Lyxig tid med gudgossen och hans mamma.
Sena nätter med diskussioner om stort och smått.
Lunch med lillsyrran.
Promenader.
Middag med tjejerna från grundskolan. Gamla och nya minnen.
Att bara få vara jag. Med de jag älskar.
Jag kan inte begära så mycket mer.
Eller kan jag det?
Vill jag det?
Tanken på att flytta tillbaka gror allt mer....
Kommer själv från ett dygn på hemorten. Som en stor famn; föräldrar och gamla vänner...Lätt att bli en trygghetsnarkoman...
SvaraRaderamen, blir det verkligen samma sak om man bor där för jämnan?
SvaraRaderaÄr det inte lite romantiserande just för att man inte bor där?
Jag vet inte. Men, jag förstår hur du menar :-)
Ni verkar ha haft det härligt. Hoppas det inte är allt för stormigt när ni kommer tillbaka. Känner igen tankarna om att flytta. Att hitta en lugnare miljö till sonen. Men för egen del så tror jag att jag mår bäst i den miljö jag befinner mig just nu och kan därmed skapa en bra miljö för sonen. Bättre än annars. Men det är viktigt att våga ompröva.
SvaraRaderaKan förstå hur du tänker och hoppas att du hittar en lösning som passar för hela familjen/Karin
SvaraRaderaUm, det är jobbigt att vilja bo på två olika ställen, av olika anledningar. Själv har jag sån stark dragning till stan, att stanna här, samtidigt som jag ibland kan längta efter att ge mitt barn en annan närhet och andra värden än de man får om man växer upp i en stor stad. Man både vill och inte vill.
SvaraRaderaHappy muffin - åh, du har så rätt. En stor famn är det. Och jag vill inte riktigt lämna den. Än. Någonsin?
SvaraRaderaAttle - och jag förstår hur du menar. Har själv tänkt så, många gånger. Men det är liksom annorlunda nu när Signis växer upp. Allt det jag vill ge henne finns mer på hemorten. Tiden, kvalitetsboendet, tryggheten, närhet till familj och vänner.
Stockholm finns ju kvar, med utbud och vänner. Och det är ju bara tjugo mil bort. Men, men....
e- där säger du en bra sak, det handlar ju om att hitta det som passar bäst just nu, för då blir man ju också en bättre förälder. Men just nu vet jag inte riktigt...Hm...
Karin - ja, så är det ju, hela familjen måste ju involveras, jag är ju inte ensam om beslutet. Förstås.
Kajsa - japp, som med så mycket annat vill man (=jag) äta kakan och ha den kvar.
Trevlig helg till alla!!