Så kom den då. Till slut.Snön.
Och den vita blomman på min orkidée.
Så idag badar vi i vitt. Signe och jag.
Däremot är det inte särskilt vitt mellan henne och mig.
Hon totalvägrar att äta mat, röjer ner allt som kommer i hennes väg, gallskriker när hon inte får som hon vill och lägger sig raklång på golvet och bankar med benen i golvet när jag tar ifrån henne något som jag anser att hon inte ska leka med.
Så vi surar lite, på varsitt håll, och har ännu inte kommit ur våra sovkläder.
Idag känns den där tanken på jobb nästan okej. Men bara nästan.
KRAM!/Karin
SvaraRaderaKarin - tack! En kram är precis vad jag behöver idag.
SvaraRaderaOjoj. Den egna viljan är inte att leka med... Den har vi nyligen också fått erfara.
SvaraRaderajaa, jag vet precis vad du pratar om! :-)
SvaraRaderaJag har tänkt jobbtankar i några dagar. Tänkt på det utan ångest. Men, jag vet att jag kommer ångra mig bittert i April när det väl är dags på riktigt. Hu.
Åh! Una är inne i en likadan period. Är det nån för-trots? Eller är dom bara så jobbiga för att dom vet att vi snart sviker dom för att gå tillbaka till tråkjobb???
SvaraRaderaMinna - nej, det där med vilja är inte lätt. Och jag trodde nog att den skulle komma lite senare, men Signe har lite att brås på....om jag säger så...hm... :)
SvaraRaderaAttle - ja, men så där får det vara. Vi behöver alla våra överlevnadsstrategier. Och du går ju hemma med tre gossar så jag kan tänka mig att det är fullkomligt kaos vissa dagar. Men oerhört fantastiskt och roligt för det mesta.
Sunkmamman Hanna - Ja, det är nog någon slags trots, eller i alla fall en utvecklingsfas. Så du går också snart tillbaka till jobbet, ja då vet du ju hur det känns. Tack för kommentar!!
He, he ... Det där lät väldigt bekant ! Nu när storebror lugnat sig och blivit så klok, har lillebror satt igång på allvar. Ibland undrar jag om det finns ett mer motsträvigt och tjurigt barn... Vi hörs ! Kram Helena
SvaraRaderaHelena - där ser man, lilla lugna lillebror är på gång :) Vilken tur att vi får så ofantligt mycket kärlek och energi av våra barn för annars skulle vi nog inte orka. Tror jag.
SvaraRadera