Vår katt (som bor hemma ett litet tag innan hon flyttar tillbaka till sin bonusmatte) envisas med att sova på min rygg hela nätterna. Eller på min mage. Eller tvärs över hela mig.
Och så spinner hon. Högt.
Om hon inte får sova sådär nära, nära så springer hon omkring och jamar i hela lägenheten. Och väcker oss alla.
Så jag biter ihop och sover sådär halvbra igen. För husfridens skull. Men jag mår inget bra. Jag känner mig kvävd.
Därför undrar jag om det är en bra idé att skaffa ett syskon till Signe. Jag har ju liksom inte ens kärlek nog att orka med min katt.
Men jag blev likt förbannat ledsen när mensen kom i helgen.
Med risk för att låta som en blandning av Carola och Tomas Di Leva, så tror jag att hela huset skulle överväldigas av glädje och kärlek av en ny liten bebis.
SvaraRaderaDäremot tvivlar jag på att din kärlek till grannens katt är jämförbar..
Åh, jag förstår dig! När man bestämt sig så vill man ju på en gång... Men ödet bestämmer, hoppas bara att det blir snart.
SvaraRaderaSer verkligen fram emot att ses på torsdag :-)
Kram!
Åh, jag förstår dig! När man bestämt sig så vill man ju på en gång... Men ödet bestämmer, hoppas bara att det blir snart.
SvaraRaderaSer verkligen fram emot att ses på torsdag :-)
Kram!
Åh, jag förstår dig! När man bestämt sig så vill man ju på en gång... Men ödet bestämmer, hoppas bara att det blir snart.
SvaraRaderaSer verkligen fram emot att ses på torsdag :-)
Kram!
Ens kärlek räcker till två barn, jag lovar! ;) Håller tummarna för att Signes syskon snart vill komma till er.
SvaraRaderajeg tror at kjærlighet dobles, ikke deles, ved et nytt lite barn. Lykke til, jeg lengter allerede etter flere.. og min er bare 4 uker!
SvaraRaderaOkej, långt svar... :-)
SvaraRaderaAlltså, du behöver aldrig ta av kärleken till Signe, till syskonet. Neeejnej!!! det blir en ny påse kärlek till det nya barnet. Kärleken blir bara större. Den delar sig inte, jag lovar.
Att jämföra barn med katter, nog för att husdjur betyder mycket, så ligger barnen närmre en på ett helt annat sätt.
Det är bara rädslan inför det okända som ett syskon innebär, som pratar nu.
Jag var livrädd för att vi var taskiga mot Love när jag väntade Elis. Jag gick runt och tyckte "Stackars Love". Men, samtidigt har jag aldrig önskat bort min syster när jag var liten. Jag älskar ju henne. Det var ju hon och jag mot alla andra. Syskon är glädje, även om småbarnsåren är tuffa. Det finns aldrig nån rätt tidpunkt heller, barn kommer när det blir.
När det väl blir, blir det så himla mysigt, och inte kvävande som en kurrande ev jamande katt.
jag tror kärleken räcker och blir över, absolut! även om det är svårt att föreställa sig nu, att jag ska kunna älska syskonet lika mycket som dess storasyster. (vad roligt att du också är på det "spåret"...)
SvaraRaderaJag skriver under på det attle skriver. Kärleken är inte konstant! =)
SvaraRaderaHoppas det snart växer ett syskon till Signe i din mage!
Kram,
AnnaSv
Jag håller tummarna för att det ska hända något på syskonfronten snart! Det kommer det att göra, det känner jag på mig. Det kanske händer när du börjar jobba och blir mindre fokuserad på att bli gravid. Det har hänt andra i alla fall. Det kommer att bli spännande att följa din kommande resa mot barn nummer två :-). Och du kommer att ha en hel massa kärlek som räcker och blir över till både Signe och den nya bebisen. Du är en sådan underbar mamma! Katter är mysiga, men jag känner att jag varken har tid eller lust att vara nära våra. Jag skulle kunna tänka mig att lämna bort våra. Det har sambon inte alls lust med. Vi får se hur det blir i framtiden. Ni får se hur ni löser det med eran kisse. Du måste ju få sova ordentligt nu när du ska börja jobba. Sköt om dig gumman! Kramar!
SvaraRaderaJag förstår dig! Så här är det för mig:
SvaraRaderaJ tjatar om ett barn till. Och jag vet inte. Livia tar så mycket tid och kraft och ork från mig och oss att jag inte vet om jag vill att det ska bli ÄNNU rörigare.
MEN nu har vi ju Livia och kan inte låtsas som att vi inte har småbarn ... Så förmodligen är det enda rätta att köra på och se till att hon får ett syskon. Och stå ut med småbarnssnurren ett tag till. För det är ju bra med syskon som är nära i ålder. Eller?
Sunkmamman- ja du har rätt. Och du låter inte alls som en blandning av Carola och Tomas di Leva :)
SvaraRaderaMitt liv som mamma - ja, ödet bestämmer. Så är det. Och jag är ödmjuk inför livet.
Ska bli superkul att ses. Jag är SÅ nyfiken på uterummet. Och jag vill självklart se programmet, för det missade jag ju när det gick. Om jag inte får se det så berättar jag inget om Poppius ;)
Frida - ja, min kärlek räcker och blir över. Det är nog snarare energin jag är orolig för.
Frida - åh, den där första tiden är så underbar. Härligt. Och vad härligt att du redan längtar efter fler barn :)
Attle - tack för långt och tänkvärt inlägg.
Syskon är kärlek, det håller jag verkligen med om. Jag älskar mina syrror och det finns inga som jag har så kul med som dem.
Och jag är helt övertygad om att jag kommer att älska ett eventuellt syskon till Signe, det är nog snarare energin jag är orolig för. Hur orkar man?
Och det är klart att det inte går att jämföra katter och barn, men jag kände nog att det var lite knasigt det där med att jag verkligen ville ha BORT katten, jag orkade liksom inte med henne. Och så blev jag rädd. Precis som du skriver, rädslan för det okända.
Fru A - ja, jag är på samma spår, men jag har inte kommit så långt så att jag är gravid. Än.
Annasv - tack snälla för fint inlägg!
Mitt liv precis som på film - ja, du är ju bra på att känna av saker så jag får väl lita på dig även denna gång (även om det inte "bara" handlar om ett örhänge den här gången)
Och vi har ju pratat om våra katter tidigare och jag kan bara säga - gör som vi, lämna bort dem ett tag och känn efter hur det är.
Man har ju inte riktigt tillräckligt mycket energi till allt annat när man har barn.
Min stora lilla värld - puh, jag VET. Energin går verkligen åt och jag har också svårt att tänka mig hur den ska räcka till och bli över till ett eventuellt syskon.
Och ni har ju Virvelvinden. Också.
Syskon som är nära i ålder är nog på både gott och ont. Precis som allt annat. Tycker jag. Jag skulle nog gärna vänta, men känner att jag och mannen börjar bli för gamla för det. Särskilt som vi har svårt att bli gravida.
Kram till dig.
När jag fick veta att jag väntade tvillingar blev jag livrädd ( av flera anledningar... kommer båda att överleva, hur ska jaf få ut dem :), hur ska jag orka osv...)men mest rädd för att kärleken inte skulle räcka till. Skulle jag kunna älska två till lika mycket som min förstfödda underbara lilla son?
SvaraRaderaOch det gör jag. Hjärtat har växt.
Det är inte bara jag som "bara" hittar saker :-). Du visste var den röda nappen fanns :-). Det var några magiska dagar vi hade tillsammans. Nu ska jag gå och läsa min bok "Du kan hela ditt liv". Natt natt! PS. Har du hunnit prata med imagotjejen? :-) Lite nyfiken bara. DS.
SvaraRaderaUr ett syskonperspektiv (eftersom jag inte har barn än):
SvaraRaderaMin bror och mina två systrar är det absolut bästa som finns! Kan inte tänka mig ett liv utan dem. Trots alla bråk under uppväxttiden så är vi idag såååå tighta och nära. Pratar med dem varenda dag och vi ses ett par gånger i veckan.
Med detta i åtanke kan jag nog säga att jag tror att energin kommer finnas där när du behöver den. Vi orkar alltid mycket mer än vi tror. Och ett barn är just det - Ett Barn. Så stort. Så underbart. Men visst, för den delen ska man ändå göra precis det du gör. Fundera, ifrågasätta, känna efter... Det är ett viktigt beslut som ska fattas. Minst sagt. :)
Nä, slut på svamlandet (skyller på den sena timmen). Har visst tagit för vana att surfa in här det sista jag gör innan jag lägger mig tätt intill maken. Men det är ett riktigt nice place att besöka. Hoppas du förstår hur mycket positiv energi du sänder ut via bloggen.
Varma godnatthälsningar
Sandra (Mälarhöjden)
Själv tar jag till mig Atles svar för om några månader dimper Alexanders syskon ner och min oro har kretsat runt hur jag ska hinna med två och inte försumma Alexander. Är rädd att han ska vända sig emot mig i ilska över att inte alltid komma i första hand och att han inte ska tycka om ett syskon. En förhoppningsvis väldigt obefogad rädsla. Men av någon anledning verkar det som man alltid oroar sig för nåt eller hur?:-)
SvaraRaderaHannah - vad fint sagt "hjärtat har växt". Jag tror att det är just så, att det faktiskt gör det. Oron finns nog här för att göra oss uppmärksamma på de behov vi faktiskt har. Tror jag.
SvaraRaderaMitt liv precis som på film - ja, det var magiska dagar. På många olika sätt.
Jag har inte träffat studiegruppen än, vi sköt upp julmiddagen eftersom just "Imago-tjejen" var sjuk. Vi ska ses i mitten/slutet av januari istället. Återkommer med info då.
Kram till dig och hoppas att du sov gott! (blev nyfiken på boken du läser och ska kolla upp den)
Sandra - åh, tack, vad glad jag blir över dina fina ord. Det betyder mycket!
Och tack för fina ord om syskonskap och om oro och att ifrågasätta. Jag gör väl det, ganska ofta, men jag tror att det handlar om mitt sätt att se mina behov, att veta vad det EGENTLIGEN handlar om. På något sätt. Om du förstår vad jag menar.
Varm hälsning tillbaka!
Ulrika - ja, oron finns nog alltid där. Hos oss ala. Mer eller mindre. Men jag tror att den är bra. Inom rimliga gränser.
Och jag förstår precis hur du tänker med syskon, det blir ju inte samma tid för båda barnen, så är det ju bara, med första barnet hade man ju en massa tid, men sen blir det ju inte så.
Men stort grattis till dig som väntar ditt andra barn! Härligt!
Jag förstår precis.
SvaraRaderaSandra - tack! jag vet att du förstår. All lycka till!
SvaraRadera