Jag har en assisterande roll på jobbet. Dag ut. Dag in. Hela tiden.
Jag är mamma. Till världens bästa Signe. Som vill vara nära, nära.
Jag är fru. Till en man som jag just nu inte når. Inte riktigt så bra som jag önskar
Jag är vän. Till många som oftast hör av sig när de vill ha råd/prata ut/få tröst.
Men vem tar hand om mig?
Vem vyssjar mig i sin famn, stryker mitt hår och säger att allting kommer att bli bra?
Jag vet att jag är ansvarig för mig själv. Att jag väljer vilken roll jag vill ha. Att jag ofta slår ifrån mig, gömmer mig bakom min mask, inte berättar hur det egentligen är.
Men ändå.
Helst av allt skulle jag bara vilja åka på semester, själv. Och slippa alla krav. Bara få vara jag.
Jag saknar mig själv.
Rollen som tröstare, fixare, den som reder ut allt är ganska tung att bära jämt. Och särskilt som fixaren ofta framstår som så stark att behovet av stöd inte syns.
SvaraRaderaJag är också den som lätt faller in i den rollen, och det suger energi ur en. Inte förrän jag gick igenom en mycket svår upplevelse under rel nyligen har jag börjat säga nej och faktiskt visa att jag också behöver stöd. Och livet känns mycket lättare med ens.
Jag vågar vara svag nu! Och blir därigenom starkare:)
En tanke eftersom du praktiserar yoga.. Varför inte åka på ett retreat?
SvaraRaderaSkickar en stor kram. Det är tufft att ta hand om andra och det är så himla bra att du känner efter och låter dig känna som du gör. Tycker kanske också att du skulle planera in en paus för bara dig, något som du verkligen uppskattar. Jag finns på mailen om du vill prata mer såklart! Kram
SvaraRaderaanna har så rett. du må sette krav og grenser slik du gjør nå for din egen skyld. Det er også viktig mtp ditt fremtidige yrke. Til sist tror jeg på livsvisdommen i filmen Tilsammans: heller havregrøt sammen enn kotelett alene! Du har så mange som er glade i deg.
SvaraRaderaHåper du snart får det bedre! En god metode er å si til mannen at du virkelig trenger en stor varm klem (kram). :-)
Jag önskar att vi hade haft mer tid att prata när ni var här. Fast det är ju inte så lätt med man och barn i närheten. Tänk om vi kunde umgås på tu man hand ibland. Sitta till sent på nätterna och prata och umgås. Precis som vi gjorde när ni var här i december. Trötta var vi, men vad mysigt det var. Jag förstod när ni var här att du var lite låg och jag hoppas att du känner att du kan prata med mig närhelst du vill. Det låter inte som att du trivs riktigt på jobbet. Självklart längtar du hem efter Signe, men det finns något mer. En längtan efter något. Jag hoppas att du helt skulle kunna ägna dig åt terapiverksamhet framöver. Jag tror inte att du finns här för att sitta vid ett skrivbord dag ut och dag in. Du ska helt arbeta med människor och det tror jag att du skulle trivas med. Eller varför inte driva ditt egna lilla yogainstitut? :-) Ett litet retreatcenter där dina kunder kan få samtalsterapi, coachning, träna yoga och få pröva på annat som du brinner för. Du får gärna anställa mig! :-) Jag vill mer än gärna byta yrkesbana och få arbeta med människor istället. Fy vad trött jag är på siffror! Så himla meningslöst! Jag har en plan. Du och familjen flyttar hit. Till ett hus i din smak och med en trädgård där Signe kan springa runt. Du hyr en lokal där du utövar din verksamhet och vi kan träffas när vi känner för det och brainstorma :-). Jag lovar att ta hand om dig vännen! Jag tror att vi är väldigt många som följer din blogg och tänker "Nej! Sluta inte blogga!". Du har ett sätt att skriva som andra inte har. Jag läser den inte bara för att vi är vänner utan för att den alltid är spännande att läsa. Du utelämnar inget utan skriver både om positiva och negativa upplevelser och tankar. Precis så som vi läsare vill att det ska vara. Jag kommer att sakna din blogg jättemycket om du lägger ned. Ja, det kommer i så fall till och med att kännas tomt och ledsamt. Men valet är ditt vännen och ingen annans. Jag hoppas att det kommer att vända för dig så att du känner att det blir bättre både på jobbet och hemma med mannen. Karlar är ju som de är ;-). Behöver vi dem? Ja, jo trots allt vill jag inte vara utan min :-). Det blev ett långt inlägg. Hoppas det är okej! Massor av varma kramar till min underbara vän!
SvaraRaderaAnna funderar - att våga vara svag gör defintivt att man blir stark. Det tycker jag. Verkligen. Så är det. Och ändå är det så förbannat svårt för mig att visa mig svag. Jag är tusen gånger bättre på att visa mig svag nu än för bara några år sedan. Men jag har lång väg kvar att gå. Men snart så. Tack för kommentar!
SvaraRaderaHanna - ja, en retreat skulle göra mig gott. Verkligen. Och om det inte vore för att jag har så få semesterdagar i år (för att jag varit mammaledig) så hade jag fan gjort det. Eller så gör jag det ändå. Och tar tjänstledigt. Det handlar ju ändå om min hälsa.
Tack för kommentar!
Sandra -tack vännen, för fina ord och din omtanke. Ja, en paus får det bli.Kanske redan till helgen när mannen och Signe eventuellt åker till skärgården med mannens föräldrar. Då ska jag banne mig bara vara hemma.
Frida - ja, en stor varm kram av mannen borde egentligen räcka. Men just nu gör det inte det. Det är det som är så sorgligt.
Men du har så rätt, så rätt.
Kram till dig och bebisen
Mitt liv precis som på film - waw, där har vi ju min framtid :)
Tänk om det vore så enkelt. Och tänk om mannen kunde tänka sig att flytta till L.
Men jobba med människor ska jag. Inom två år har jag startat mitt egna företag. Tills dess har jag ju valt att "stå ut" med det jag gör idag. Men kontor är verklgen inte min grej, inte i längden.
Tack för att du finns. Varm kram till dig.
Vart ska vi åka? *ler*
SvaraRaderaKram.
Du behöver kanske ta en funderare om vad du vill och vad du behöver.
SvaraRaderaDet gäller även vänner och andra människor i din omgivning. Kanske rent utav sortera bort någon som stjäl för mycket energi istället för att ge.
Jag vet inte om det alltid är rätt att resa bort från allt.
Jag förstår vad du menar, få distans, egen tid osv.
Men ibland måste man kanske dyka rätt ner i allt, ta tag i en sak och sen brukar man hitta styrka att fortsätta med allt annat.
Ibland hopar sig alltför mycket över en om man skjuter saker framför sig hela tiden, man måste ständigt jobba med sig själv och livet generellt.
Det flyter inte alltid på av sig själv, eller jo, det gör det, men man kanske inte själv hänger med.
Börja rannsaka dig själv.
Vem och vad ger dig energi - satsa på dem och det!
Du kan inte bara ge av dig själv, du måste få lite också.
KRAM
Kaffeflickan - jag drar gärna till Goa, i Indien - yoga, meditation, god mat och lite bad. Hääääärligt :)
SvaraRaderaAttle - Du har helt rätt. Visst handlar det om att rensa ut de som bara tar energi. Men ibland är det inte så lätt, särskilt som personerna i fråga befinner sig i den närmsta familjen.
Men jag vet att det ordnar sig. Och jag jobbar stenhårt med det här, i min egen terapi. Så jag skjuter det inte ifrån mig. Bara ibland. När jag inte orkar grotta i skiten.
Tack snälla för lång och varm kommentar. Kram till dig.
Jag tror att om du har råd, så kan det vara värt att ta tjänsteledigt. Faktiskt. Jag har bara varit på ett "riktigt" yogaretreat och gjort ett en dags retreat inom kyrkan.. Men dom kan vara riktiga eye openers. Jobbiga, läskiga men samtidigt så underbara och givande!
SvaraRaderaÅh,som jag känner igen mig. Det kan vara så svårt för omgivningen att förstå att man som "stark" och "fixig" också behöver vara liten och ynklig och bli tröstad. Jag hoppas att du finner något som gör att du hittar tillbaks till dig själv!
SvaraRaderadet låter verkligen som om du skulle behöva en paus. och någon som tar hand om dig. det är tungt att bara vara den som hela tiden, man måste få vara liten och svag emellanåt också... kram!
SvaraRaderaJag vet inte om du "bara" är nere i en svacka eller om det verkligen är dags att se över ditt liv, vad du jobbar med, vilka du umgås med, hur mycket du jobbar, vad du gör på din fritid och så vidare.
SvaraRaderaOm det "bara" är en svacka så kan säkert en paus vara bra, dra till skärgården, eller varför inte på yogaretreat som flera andra redan föreslagit (åh, yogaretreat i Indien... *jag vill*)
Om det däremot är en större grej så tror jag inte att paus är rätt sak att göra, utan då får det nog bli som attle säger, du måste ta tag i det och laga det som är trasigt.
Om det nu är jobbet som stör dig mest så tror jag inte att det är rätt väg att stå ut i två år. Två år är en väldigt lång tid, och inget man bara flyter igenom på ett dåligt jobb. Det kommer suga musten ur dig. Det är nog bättre att söka något annat jobb. Även om drömjobbet inte uppenbarar sig förrän om två år, så kan du säkert hitta något som är bättre än det du gör idag.
Jag är övertygad om att du kommer lösa detta!
Massa kramar till dig!
/C
Jag förstår dig. Jag har lagt ner min blogg. Det kändes bra att VÅGA säga tack, men nej tack. Det var föenad med vånda. Lyssna inåt är skitsvårt.
SvaraRaderaHanna - jag har aldrig testat retreat men är väldigt nyfiken, så jag kommer definitivt att göra det. Om det sedan blir nu eller sen återstår att se. Jag jobbar ju redan en del med meditation, går i terapi och så vidare, men att vara helt tyst är ju en helt annan grej. Tack, ännu en gång!
SvaraRaderaFrida - tror att vi är många som känner igen oss i det här. Sedan är det ju inte såhär hela tiden och jag känner inte heller såhär hela tiden, men det blir ju så tydligt när jag skriver om det på det här sättet.
Och jag kommer nog, som det ser ut nu, att vara helt själv i helgen. En egen slags retreat, hemma, får det bli.
Fru A- ja, tungt blir det. Men jag har vänner och familjemedlemmar som finns där. Också. Det lät nog värre än vad det egetnligen är. Men så är det ju med känslor, de överrumplar oss och blir det enda som finns, under den tid de stannar och tar överhand. Tack för kramen.
C- tack för en fin och varm kommentar. Det är nog bara en svacka. För det går upp och ner. Och det där med att ta tag i livet gör jag, konstant, i skolan och via min egen terapi.
Och i helgen kommer jag nog, som det ser ut nu, att vara helt själv. Kanske är det precis det jag behöver, några dagars egen retreat, hemma. Kram till dig och tack ännu en gång. Jag uppskattar verkligen dina, och alla andras, fina kommentarer
Anki - Som jag skrev på din blogg så kommer jag att sakna den. Men vi ses ju på lunch snart, det blir trevligt.´
Och det där med att lyssna inåt ÄR skitsvårt, men ack så spännande.
Den där känslan har jag haft så länge ... Vem tar hand om mig? De som har en mamma och en fungerande realtion till henne kan få den lilla huvudklappen där. Jag har min man. Han är världens bästa huvudklappare. Vilken tur och vilken gåva!
SvaraRaderaAtt sakna sig själv - även där känner jag igen mig ... Fast på ett sätt är jag ju jag fortfarande - efter att ha blivit mamma igen och så vidare, bara annorlunda. För mig funkar det inte att längta efter något som varit utan att sikta mot något nytt bra.
Vi pratade om det på grekturken, men återigen: byt spår jobbmässigt ett par år, till något som du är genuint intresserad av. Då blir du lycklig(are). Och sen är det ju dags för nästa grej! samtalsterapeutbiten och allt det där.
Jag tror på dig - splendid future ahead!
Kramkram!
Min stora lilla värld - åh vad härligt med en huvudklappande man. Där kanske M kan gå i kurs hos J?
SvaraRaderaOch visst gäller det att gå vidare mot något nytt nu när jag blivit mamma. Men jag saknar ändå mig själv. Litegrann.
Och ja, kanske borde jag söka jobb. Men jag har ju liksom en plan att jag ska bli gravid snart, så att en ganska stor del av de där två åren (som jag har kvar på utbildningen och alltså behöver jobba på mitt jobb) går till ett litet syskon till Signe. Men, men, jag får ju inte alltid som jag vill.
Men tack kära du för att du skickar lite splendid future i min väg
Kramkram tillbaka!
kan du inte bara göra det då?
SvaraRaderaåka på semester själv menar jag!
åk iväg på ett yogaläger eller nåt, var ensam, andas, njut, ta in, och ta hand om dig själv.
Är det vad du behöver så ge dig det! och vet du vad jag tror (men jag skriver tror, för jag känner dig inte så väl) jag tror att det finns många som gärna skulle stryka ditt hår, och ta hand om dig...om du bara tillät det?
stor styrkekram till dig!!!
//arvids mamma
Å vad jag kände igen mig när jag läste. Det var som det är skrivit om/av mig. Tack för att du delar med dig. Jag vet att det är viktigt att ta hand om sig själv, och jag hoppas verkligen att du gör det. Jag har varit fruktansvärt dålig på att priorietera mig själv. Jag priorieterade bort mig själv så tillslut gick jag in väggen - utmattningsdepression. Vägen var fruktansvärt lång tillbaka. Jag är fortfarande inte tillbaka till 100% ännu efter snart tio år och en liten bonusunge (eller sladdis om du så vill - tycker bara att det låter så negativt). Jag jobbar ständigt med att inte tappa bort mig själv igen.
SvaraRaderaDet jag framförallt vill säga är att du ska ta hand om dig själv, var inte för duktig. Det är inte värt det.
Dessutom vill jag tala om att jag känner dig inte alls men uppskattar verkligen din blogg, och skulle sakna dig jätte mycket om du försvann härifrån bloggvärlden. Å andra sidan måste du själv känna efter vad du mår bra av. Gör det!
Håller tummarna för att det blir bebis för er snart. Ta hand om dig, och de dina!
Kram på dig!
Arvids mamma - jag har bestämt för en egen liten retreat, hemma, själv, i helgen. Mannen och Signe åker till skärgården med svärisarna och jag ska bara vara med mig själv. Precis vad jag behöver.
SvaraRaderaOch du har helt rätt, visst handlar det om att jag måste bjuda in också. Men ibland är det svårt att bryta gamla invanda mönster. För oss alla.
Kram till dig.
Intressesmurfen - Jag hamnade också i en utmattningsdepression för några år sedan. Vägen tillbaka är lång som du skriver. Men jag hade otrolig tur och tog hand om mig själv i tid, annars hade jag nog varit sjukskriven fortfarande.
Men jag känner att jag inte alls har samma stresstålighet nu som jag hade innan. Och jag är mer känslig. Det har blivit ännu mer tydligt sen jag började jobba. Jag behöver få ta det i min egen takt.
Och vad roligt att du uppskattar mig blogg så mycket, det gör mig glad!
Härligt med en bonusbebis. Och tack för lyckönskningar om ett syskon till Signe.
Kram tillbaka