Av tio barn är Signe det enda som inte fixar omställningen. Hon vill bara vara nära mig. Hela tiden.
Efter knappt två timmar började hon dock mjukna upp och skrattade och busade med en av pedagogerna. Och lekte lite med en annan flicka. Då kändes det bättre.
Imorgon är det egentligen meningen att det är dags att lämna barnen och befinna sig i ett annat rum. Vi är rekommenderade att komma lite tidigare, stanna kvar lite längre samt att vara med Signe hela tiden. Hon behöver trygghet.
Och jag känner så väl igen mig. Och det gör ont. Jag vet att jag är jag och att Signe är Signe men jag hade så jävla jobbigt med det där när jag var liten, att jag sällan kände mig helt trygg med andra, utanför familjen. Och det sitter fortfarande kvar, till viss del.
Vissa stunder känns det som om det är jag, och inte hon, som är barnet där på lekplatsen. Imorgon har vi därför bestämt att det är mannen som är med Signe och jag som åker till jobbet. Kanske kan det bryta trenden. Kanske inte.
Det får ta den tid det tar. Det är okej.
Å vad jobbigt. Jag tror och hoppas att Signe hittar sin plats på förskolan, bara hon får lite tid. Håller tummarna och tänker på er!
SvaraRaderaGlöm inte att det är naturligt att det är jobbigt att lämna ifrån sig sitt barn! Du säger att Signe är den enda som inte fixar omställningen, är du verkligen säker på det? Barn visar sina känslor på olika sätt.
SvaraRaderaDet är ett bra val att låta hennes pappa följa med istället om det gör er alla lugnare.
Vi är igång med inskolningsrunda nummer två; H började på dagis i mars men började igår på ett nytt. Igår var hon och jag där på förmiddagen. På eftermiddagen var vi hemma och helt slut båda två. Det tar på krafterna, så är det bara.
Under första inskolningen var det ganska kaotiskt och jag hade svårt att jobba under den perioden (tänkte bara på henne), men nu hoppas och tror jag det går lite bättre.
Barn anpassar sig mycket snabbare till nya situationer än vuxna...
Kram
Men det är ju inte så att Signe inte fixar omställningen. Det är bara det att hon inte har fixat det ännu, men ni har bara varit där två korta gånger (och den där massinskolningen låter i mina öron inte helt optimal) och hon behöver väl bara lite mer tid på sig för att känna sig trygg där. Att hon började leka, busa och skratta efter ett tag betyder ju att hon kommer att göra det mer och mer snart.
SvaraRaderaEn fråga till (jag är så vansinnigt intresserad av andras inskolningar nu när vi håller på med dotterns): under de här två dagarna, har barnen inte alls varit uppdelade mellan pedagogerna, har Signe inte haft en pedagog som ägnat henne mer tid än vad de andra har gjort? Ifall så inte är fallet måste det ju också göra det svårare för barnet att känna sig trygg på förskolan, tänker jag mig.
Nåväl, jag känner inte många föräldrar som är så bra som du och din man. Signe har fått all trygghet ett barn kan få, så självklart kommer hon att trivas på dagis så småningom!
Men det är ju faktiskt bara andra inskolningsdagen! Nog för att den första dagen gick suveränt här men nu är det som att hon fattar att jag försvinner ibland för idag var Angelina som fastlimmad vid mina ben, nästan hela dagistiden.
SvaraRaderaJag räknar med att det kommer att ta många dagar innan Angelina känner total trygghet och kan lämnas länge.
KRAM och tack för att du skriver :)
Det kommer att ordna sig såklart men jag förstår om det är jobbigt för er alla tre innan hon känner sig trygg och nöjd med att vara där.
SvaraRaderaJag bara väntar på att bakslaget ska komma när det gäller Edvin. Än så länge så har det gått nästan FÖR enkelt. Idag skulle han vara där och sova efter lunch första gången. Han blåvägrade att sova med de andra inne i sovrummet men när Siv la honom i en vagn de har där så slocknade han direkt. Imorrn ska vi dit redan 07.45 och sen ska han vara där själv till 14.00. Det blir nästan som en heldag. Det ska bli spännnade att se hur det går. Då blir det både frukost, fruktpaus, lunch och sovstund.... Det löser sig.
Det ska bli härligt att ses nästa helg. Det känns som om det var jättelängesen.
Hälsa M lycka till inför imorgon!
Kram till er alla tre.
Vad bra att ni känner att det får ta den tid det tar. En så stor omställning som inskolning ska inte stressas. Kram på er och hoppas det går bra framöver.
SvaraRaderaJag säger som andra har sagt. Det löser sig, hon vänjer sig. Jag känner igen mig mer i Signe än i min egen son och jag kan förstå att det känns jobbigt för dig och din man också. Man vill ju bara att allt ska vara bra. Och det kommer det att bli.
SvaraRaderaVi skickar styrkekramar till Signe, det kommer att lösa sig om några dagar tror jag. Det är ju så nytt allting.
SvaraRaderaModigt av dig att släppa taget och låta mannen ta över trots dina rädslor.
Blir lite nervös inför N´s inskolning som börjar på måndag... Jag tar de tre första dagarna och A de följande två. Sen får vi se hur det blir vidare, om det behövs fler dagar.
Många kramar!
Barn knyter an olika starkt och det tar olika lång tid. Jag blir irriterad på de där inskolningsschemana som gör att man får panik om barnet tar längre tid på sig. Man tänker: onormal?! Vår son överskred alla tänkbara inskolningsgränser. Jag grät floder varje dag. Misslyckad. Jag. Barnet. Allt höll på att bli en flopp. DU däremot, verkar trygg i dig själv och du känner ditt barn. Hejja er!!!
SvaraRaderaHej! Vet inte om det tillför något, men när jag skulle lära mig att lämna mitt första barn på dagis förde jag över (omedvetet) min separationsångest på sonen. Det sa en pedagod till mig och jag fick act as if :-) det var en självklar sak och lätt sak att lämna. Det hjälpte i mitt och sonens fall.
SvaraRaderaHej! Jag håller på att skola in min son just nu, och det är verkligen blandade känslor jag har. Han är van vid andra barn och utforskar och håller på , men han ser ju mig hela tiden. Fasar för hur han ska reagera första gången jag säger hejdå! Till saken här att han nästan aldrig haft barnvakt (vi har motsatta problemet med farmor/mormor - istället för att vilja träffas jämt, som Signes farmor, är de måttligt intresserade... inte så kul)
SvaraRaderaHur som helst, vad ville jag säga? Bara lycka till egentligen. Det ska säkert gå bra! Jag har jobbat på dagis när jag var yngre och även de mest ängsliga barn skolades in till slut. Bara man tar det i deras takt. Kram
Känner så väl igen mig. Mina tvillingars inskolning tog över en månad. Trots att de var två och hade trygghet i varandra. Det var jättejobbigt. Twinsen var väldigt blyga och ängsliga som små. (Nu när de går i skolan är allt det där som bortblåst.)
SvaraRaderaDotterns inskolning tog väl... en dag. Barn är så olika och jag tror att Signe kommer att trivas jättebra. Om ett tag. Hon behöver bara lite mer tid.
JEssica - jag tror och hoppas att dte kommer att bli lättare för varje dag som går. För Signe blir det nog så i alla fall. För mig vet i sjutton :) Tack för att du tänker på oss.
SvaraRaderaKristina - nej, jag har ju inte en aning om hur de andra barnen (eller föräldrarna för den delen) fixar omställningen. Du har helt rätt. Och visst är det så att barn anpassar sig bättre än vuxna. Igår kände jag mig bara så jäkla maktlös och ledsen. Idag känns det bättre. Är övertygad om att det kommer att gå lättare när jag inte är med. Jag för ju över min dåliga energi på Signe. Tack för lång och engagerande kommentar!
Att vara mamma - visst är det så, Signe kommer att fixa det, det var nog bara jag som var otålig och kände mig som en dålig mamma igår. Men jag VET ju att vi gett Signe all trygghet som bara går att få. Hon är ju inget ängsligt barn av den anledningen att vi gjort henne otrygga, men det kändes så då. Särskilt när alla andra barn sprang omkring och var glada och ville bli burna av fröknarna.
Pedagogerna är uppdelade mellan barnen. Två av dem tar hand om de nya barnen och den tredje fokuserar på barnen som är nya på avdelningen men gått på dagiset tidigare. Men jag önskar verkligen att det fanns ännu mer tid. Kanske får vi begära det, men förhoppningsvis kommer de själva att se det.
Frida - ja, du har rätt, det är jag som är otålig. Det är ju egentligen inte alls konstigt att det tar tid. Signe har ju gått hemma i nästan två år, med bara mig och min man och nu ska hon kastas ut i något helt nytt. Det får helt enkelt ta den tid det tar.
Lycka till med Angelina.
Edvins mamma - Edvin är ju värsta coola ungen. Men de säger ju att det nästan alltid kommer ett bakslag förr eller senare, för de flesta. Förhoppningsvis gör det inte det för Eddie, men om så vet du ju att det har funkat tidigare.
Ska bli jättekul att ses nästa helg. Vi längtar! Kram till er alla
Minna - nej att stressa med barn är en omöjlighet, det vill jag aldrig behöva göra. Lycka till själva!
e- ja, det kommer att bli bra. Jag känner det mycket tydligare idag än vad jag gjorde igår. Igår var jag så uppe i min egen "lilla-flicka-känsla"
Jenny - åh vad spännande att även N börjar på dagis. Hoppas att det kommer att gå bra. Stort lycka till!
Ankie - ja, kanske är det just det där schemat som ser likadant ut för alla barn som stressar mig. Samtidigt vet jag ju att de redan idag delar upp gruppen efter vilka barn som behöver mer trygghet. Men ändå.
Men det fixar sig. Det gör det. Både för mig och SIgne och mannen :)
Uttrycksrum - ja, det är ju helt rätt, och det stämmer alltför väl in på mig. Det är därför jag väljer att hålla mig därifrån idag, den tredje inskolningsdagen, mannen är mer coolare där. Tack för kommentar!
Josefin - ja, det handlar ju verkligen om att ta det i barnets egen takt. Är väl rädd att dagiset inte gör det, trots att jag inte sett tecken på något annat.
Lycka till med sonens inskolning och tack för kommentar!
Sara - ja, hon behöver lite mer tid, och det är okej. Jag måste lära mig att tycka det, att inte jämföra med andra, för det går inte, det är både dumt och onödigt.
Tack för kommentar!
Hej! Det är helt normalt för ett barn att vara lite avvaktande och försiktig i kontakten med nya människor och miljöer. Men om både du och pappan är positiva till föskolan och att lämna Signe där kommer allt lossna snart. Är själv förskollärare och har haft många inskolningar. Alla barn är unika. Det löser sig alltid. Lycka till!
SvaraRaderaLilla P
Lilla P - just det, du är ju förskollärare. Och visst är det som du säger, alla barn är unika och det löser sig alltid. Jag måste nog bara släppa mitt kontrollbehov. Och försöka att inte föra över separationsångesten på Signe.
SvaraRaderaTack för din kommentar!
Bara för att jag har exakt noll erfarenhet av att ha egna barn och att skola in dessa på dagis, så måste jag också kommentera :)
SvaraRaderaDet kommer att lösa sig, Signe vänjer sig när hon är redo för det. Och dessutom, hon kommer ändå vänja sig vid att det är fler barn omkring henne eftersom hon snart blir storasyster. (vilket är vansinnigt roligt, och jag är så glad för er skull)
Och det där med att hennes beteende liknar ditt, jag kan tänka mig att det är jobbigt för dig och kanske till och med river upp en massa gamla minnen och känslor.
Men tänk istället på att du speglar sig i ditt barn och ser dig själv. Det är kanske det som är en del av det magiska med att ha biologiska barn, att de ärver så mycket av en. Både saker man vill att de ska ärva och kanske saker man önskar att de slapp.
Stor kram!
/C
C - hej och tack för kommentar. Klart att du ska kommentera även om du inte har egen erfarenhet av inskolning på dagis. Det handlar ju egentligen inte om att ha erfarenhet, det handlar om sunt förnuft. Och det har du. I massor. För visst är det som du skriver, att man speglar sig i sitt barn. På gott och ont. Och även om Signe har en del saker som jag själv inte är stolt över hos mig själv så är ju hon en alldeles egen individ och hanterar det på sitt sätt. Där gäller det ju för mig att bara se henne, inte mig själv i henne.
SvaraRaderaStor kram till dig!