tisdag, augusti 26, 2008

Att finnas där

Imorgon ska jag träffa min barnmorska för andra gången. Den första gången var när jag var där på inskrivning. Sedan har hon inte hört av sig. Alls.
Stödet kring allt det här med fostervattensprovet var obefintligt. Från henne. Från vården överhuvudtaget.

Jag minns när jag satt där, med beskedet i handen, och grät och grät och barnmorskan som gjort kub-testet inte hade tid att ta hand om mig för att en ny patient väntade. Hon försökte nå min barnmorska men när det visade sig att hon hade semester fick jag prata med en annan barnmorska. Hon kom in på rummet där jag satt och var halvt förstörd. Hon iddes inte ens sätta sig ner bredvid mig utan konstaterade bara krasst att hon skulle skicka en remiss till Huddinge för fostervattensprovtagning eftersom det ”är så man gör”. När jag stammade fram att jag inte var säker på vad jag ville sa hon bara ”det ordnar sig ska du se”.
Och sedan återstod bara tystnaden. Och alla tankar, frågor och funderingar. De har jag fått söka svar på själv.

När jag träffar min barnmorska imorgon kommer jag att berätta det. Hur ensam jag kände mig. Hur lätt det är för mig att be om hjälp och söka svar och få det på annat håll, men att de, för bövelen, måste ställa upp för alla de andra som inte orkar eller vågar. Och även för mig. Det är deras förbannade plikt.

19 kommentarer:

  1. FY fan vad dåligt, rent ut sagt. När jag läser din text vill jag bara rusa till dig, ge dig en lång lång kram och berätta hur jäkla fantastisk du är. För det är du.

    Ja, du vet ju vad jag tycker om den barnmorskan och om Mamma Mia. Och det här var faktiskt droppen, har hört mycket dåligt förut + mina egna upplevelser men detta var bara för mycket.

    Jättebra att du säger vad du tycker, för den behandlingen du fick är allt annat än okej. En barnmorska ska finnas där, i vått och torrt, bry sig och stötta. Det borde vara alldeles självklart.

    KRAM

    SvaraRadera
  2. Det verkar vara helt galet med överbelastningen hos MVC. Säkert inte bara på Mama Mia, tyvärr. Jag hoppas att din barnmorska kan ge dig de svaren du frågare efter och åtminstone har vett nog att be om ursäkt å mottagningens vägnar.

    Stor kram! Lycka till i morgon och som terapeutkandidat såklart!

    SvaraRadera
  3. Fy vilken behandling. Det du skrev i sista stycket - självklart ska ALLA behandlas bra, men tänkt dom som inte har någon alls :(

    Träffade en blivande mamma nyss som gått/går på Mamma Mia. Hon hade fått olika barnmorskor vid alla hennes 4 besök. Hon kände sig förvirrad och att ingen hade tid med henne. Vet, blev skitsnack nu, men jag tycker det är tragiskt. Själv hade jag en underbar person på MVC som lyssnade och gav råd alldeles lysande.

    SvaraRadera
  4. Blä! Så ska det inte vara! Vad arg jag blir!
    Nu vet jag inte var du går, men det ska inte spela någon roll. De ska vara där för dig!
    På dem bara och skäll! Och så kanske det är läge att byta MVC?

    Vill bara passa på att säga att alla BM inte är så. Jag fick bra stöd från min BM vid mitt MF. Vilket man inte kan säga om SöS gyn-akut...

    Kram till dig!
    /C

    SvaraRadera
  5. Blir arg när jag läser vad du varit med om. Och tänker, att oj vad bra att du klarar av att tala om för dem att de gjort fel. Och hur det kändes.För det är inte alla som vågar. Och då hjälper du även dem, mitt i allt ditt svåra, som du gått igenom. Shit, du är stark bruden!
    Stå på dig!
    Och vet du, skulle gärna ta en fika m dig imorgon, men skolar fortfarande in, så jag befinner mig på andra sidan stan...
    Men nästa vecka är jag tillbaka på jobbet igen, och fikar mer än gärna nästa gång du har vägarna förbi!
    Underbart att höra att lilla stora tjejen trivs på sitt dagis, arvid sover första gången idag, och jag är sååååå nyfiken, vill bara springa dit o glutta in genom nåt nyckelhål...
    Stor kram på dig!

    SvaraRadera
  6. Jättetråkigt att läsa om ditt bemötande. Strongt av dig att ta upp det med barnmorskan, hoppas hon visar ödmjukhet. Kram!

    SvaraRadera
  7. Åh, jag känner så med dig. Vi fick inget stöd eller förståelse inför det läskiga med en riskabel tvillinggraviditet. Visst, när det väl blev fara och färde (havandeskapsförgiftning) fick vi all medicinsk hjälp vi behövde, men fortfarande inget mentalt stöd. Även jag tänkte mycket på dem som inte har något annat stöd eller möjlighet att skaffa information på annat håll. Fy!

    SvaraRadera
  8. Blir arg och helt superledsen när jag läser ditt inlägg... Du vet ju vad jag tycker om barnmorskor som inte stöttar, katastrof! Byt säger jag. Stor stor kram

    SvaraRadera
  9. Usch, och du vet ju vad jag hatar vården. Man är där som privatperson och dessutom utsatt och de i sin yrkesutövning ska balansera upp det vågspelet mycket proffsigare än så där. Fy fan.

    SvaraRadera
  10. Modigt av dig. De borde tacka dig för att du vågar vara så ärlig. Lycka till!

    SvaraRadera
  11. Det får inte gå till så! Men tyvärr gör det ju det. Jag har ungefär samma historia att berätta om när de talade om för mig att barnet inte hade nån chans. Blev behandlad på samma sätt. Och du har så rätt när du skriver: "Och sedan återstod bara tystnaden." Exakt så känns det.
    En stor kram till dig!

    SvaraRadera
  12. Det är bra! Säg ifrån bara! Det känns bättre efteråt sen. Lycka till!

    Lilla P

    SvaraRadera
  13. Instämmer så klart i att det är upprörande hur du blev bemött, men tror kanske precis som "min stora lilla värld" att överbelastningen hos MVC är helt galen. Dock tycker jag inte att det är någon ursäkt men en förklaring. Suveränt om du vill och vågar berätta för dem hur du känner.

    Men jag vill också berätta vilket suveränt stöd vi fick i samma situtaion. Vi gick också på Mamma Mia. Jag ringde min barnmorska flera gånger och ältade alla tankar och funderingar. Och grät och grät över det svåra beslutet fostervattenprov eller ej, pga min osäkerhet och att jag mådde så dåligt ringde hon mig bara för att fråga hur det var med oss. Vi fick också en läkartid för att prata med en läkare om våra tankar kring ett ev fostervattenprov och möjlighet att fråga om allt vi ville. Läkaren var sedan jätte bra och förklarade väldigt odramtiskt hur, varför om och men.

    Det goda bemötande vi fick gör det extra sorligt att läsa om hur du blivit bemött. Om jag ska hålla mig till teorin om överbelasting hos MVC så föddes det inte alls lika många barn när Lillprinsen föddes som det gör nu och kommer att göra en tid framöver.

    Lycka till! Håller på dig. Kram.

    Hoppas vi kan ses snart.

    SvaraRadera
  14. Usch vad jobbigt ni har haft det. Tur att ni haft stöd på annat håll när ni nu inte fick det från dem.

    Dock tror jag inte att barnmorskan just vi går till hade gett stöd eller så heller om vi hamnat i samma situation. Henne träffade vi nämligen inte mellan inskrivningen och nästa besök typ v 21, vilket väl är fallet för de flesta tror jag. Så hon hade ju inte ens haft någon aning om hur kub-testet gick osv, men vi gjorde ju kub-testet på KS och inte på mvc så då blir det ju extra långt avstånd.

    Jättebra om du kan prata med dem om hur du hade önskat att du blivit bemött i alla fall, kanske kan förändra något.

    SvaraRadera
  15. När jag fick mitt missfall gjorde min dåvarande barnmorska hembesök och satt i min soffa i flera timmar och bara pratade.
    Jag inser vilken sagolik tur jag hade som fick henne, och att alla inte har möjlighet att göra som hon.

    Men det som du beskriver tycker jag är snudd på tjänstefel.

    Jag tycker att du ska byta mottagning.

    SvaraRadera
  16. Bra att du berättar för henne hur du kände. Är alldeles för lätt att bara tycka de varit dåliga men snacka om det hemma utan att ge feed back så att de kan hajja att de borde ändra sig.

    SvaraRadera
  17. Det är ju skitdåligt! Jag tror tyvärr att det handlar så mycket om vilken person man får. Och det är inte så det ska vara. Precis som du säger - alla har kanske inte stöd att få någon annanstans och sitter ensamma med sina tankar och ångest. Vad bra att du ska berätta om hur du kände det. Vad du är stark och modig. Go, girl!

    SvaraRadera
  18. Jenny - tack för att du är så snäll och omtänksam.
    Nu har jag pratat med A och konstaterat att hon faktikst inte hade en aning om allt som hänt mig. Jag trodde ju att den andra bm skulle infa henne om att jag var helt knäckt, men icke. Men ändå. Jag vet. Men nu har vi pratat ut. Och det känns bra. Kram

    Min stora lilla värld - säkert är det så, och det är ju såklart en förklaring men ingen ursäkt. Men nu är ju allt utrett och känns helt okej. Mer än okej till och med.

    Frida - skitsnack vet jag inte om det är, du berättade ju mest om din väns erfarenhet. Och jag har hört liknande, inte bara om MamaMia utan även om andra MVC också. Men som alltid i vården gäller det att orka stå på sig. Och alla orkar ju faktiskt inte det.

    C- Visst är det så, vi är alla olika. Och min förra bm var fantastisk. Och det är min nuvarande också, på sitt alldeles egna speciella sätt.

    Arvids mamma - åh vad spännande med första sömnen på dagis. Hoppas det gick bra. Signe sover för första gången idag och jag är sjukt nyfiken på hur det gått. Jag väntar på rapport i detta nu.
    Och jag visste ju att du skolar in, men glömde det i min iver att dkricka latte med dig :) Kram

    Minna - ja, hon visade ödmjukhet, på sitt sätt.

    Frida - Tror att du är inne på något väldigt viktigt där. Att vi ofta får bra medicinskt stöd, men att det mentala stödet saknas.

    Sandra- Nu valde jag att inte byta. Vi har pratat ut. Och du, jag vet att DU kommer bli den allra bästa barnmorskor, när det väl är dags för dig. Kram!

    Kaffeflickan - ja, jag önskar att det såg mycket mer annorlunda ut. Det gör ju inte alltid det.

    Ankie - tack! Och det gick bra.

    Sara - och en stor kram till dig. Som gått igenom något mycket mer fasansfullt.

    Lilla P - ja, det känns bättre nu, efteråt. Jag kan ju liksom aldrig hålla tyst om hur jag kännder.

    Intressesmurfan- vad glad jag blir när jag läser om det stöd ni fick. Det borde alla få.
    Och jag håller helt med dig i det faktum att överbelastningen nog är en förklaring men absolut ingen ursäkt.
    Ja, vi får boka ett möte snart :)

    Alexandra - precis så var det, min barnmorska hade inte en aning om vad som hänt eftersom ingen berättat det för henne (vilket jag i mitt enfald trodde).

    kattmamman - vad glad jag blir när läser om det fantastiska stöd ni fick vid ditt missfall.
    Och tjänstefel eller ej, men jag har valt att vara kvar. Faktiskt. Och det känns rätt.

    kajsa - ja, för mig känns det mest schysst att tala om vad jag känner just för att de ska få en chans att ändra sig.

    Anna ser dej - ja, jag tänker ju på alla de som inte vågar eller orka be om stöd. Hur sjutton gör de? Och hur sjutton kan MVC tycka att det är okej.

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!