Ibland blir möten annorlunda. Inte som man tänkt sig. Men bättre.
Så blev det idag, när jag träffade min barnmorska.
Jag berättade hur jag kände, hur jag mått och vad jag tänkt. Och hon förstod, på sitt egna vis, beklagade men tog inget större ansvar.
Och då slog det mig att hon inte är mogen att göra det. Det är liksom hennes sätt. Varken bättre eller sämre, bara annorlunda.
Och så klingade Kay Pollacks ord i mina öron, det om konsten och beslutet att se människor på ett nytt och annorlunda sätt. När jag bestämde mig för det och la all dålig energi bakom mig så föddes något annat, något större.
Så plötsligt blev jag kvar längre än vad som var tänkt. Dels för att krabaten i magen vägrade ligga stilla så att vi kunde lyssna på hjärtljuden (så jag fick sitta ner i väntrummet och ta det lugnt en stund) och dels för att vi hamnade i ett intressant samtal om yoga, balans, harmoni och konsten att hinna med sig själv.
Hon är bra min barnmorska, på sitt alldeles egna sätt. Som vi alla är.
Det ju strålande, för din del, att du kan se det på det viset! Fast på ett sätt håller jag inte riktigt med dig. De som arbetar inom vården måste ju bemöta vårdtagare på ett professionellt sätt, och i begreppet professionalitet bör ju i detta fall ingå att man ger stöd till den som behöver det, eller åtminstone hänvisar vidare till någon som kan ge stöd om man själv av någon anledning är förhindrad att ge det.
SvaraRaderaDu ser det som att det är hennes sätt, att inte var mogen att ta ansvar, och att det varken är bättre eller sämre. Själv tycker jag nog att det är sämre, eftersom det inte är professionellt.
Som du skrev i förra inlägget är det deras förbannade plikt att ställa upp. Gör de inte det är de sämre, tycker jag. Sedan är det ju inte alltid personens egna fel, utan ofta systemfel och resursbrist som gör att man inte kan erbjuda det stöd man borde.
Du är väldigt tolerant och förlåtande, jag inte lika tolerant och förlåtande. Men det är bra, du vann ju helt klart något på att vara sådan i det här fallet, eftersom ni fick till ett bra samtal och möte. Och det är ju det enda viktiga, mina invändningar är mer generella.
Tack säger jag, för ännu ett inspirerande inlägg. Ska försöka lära mig av dig, förlåtelse är livsviktigt. Kram!
SvaraRaderaDethär får mej att tänka på alla gånger jag dömer människor. När jag anser att jag är så mycket bättre och förstår så mycket bättre. Eller när jag fortsätter vara arg på någon bara för "arghetens" skull....
SvaraRaderaMen jag lär mej hela tiden och försöker anamma det som Mia Törnblom förespråkar - att önska sina "ovänner och fiender" ett gott liv. Att liksom sätta allt bakom sig och acceptera att saker är som de är. SÅ mycket lättare att leva då. Men det är svårt. Jättesvårt.
Du har kommit långt! Namaste för det!
Kram!
Att bli mamma - jag förstår hur du menar. Och jag håller med. Men jag ser det som att det inte skulle ge mig eller någon annan något mer om jag ställde en massa krav och krävde att hon skulle ta sitt ansvar. Risken är att hon då skulle kunna sig anklagad, gå till försvar och helt glömma vad vi egentligen pratade om. Istället ser jag det som att hon, nästa gång detta händer, kommer ihåg mina ord om hur JAG kände det och på så sätt agerar annorlunda och därmed tar ett större ansvar. För ansvar tog hon, genom att beklaga och fortsätta finnas där för mig.
SvaraRaderaOch i det här fallet hade hon inte en aning om vad som hänt eftersom ingen meddelade henne om hur dåligt jag mådde när jag fick kub-beskedet, i journalen står det bara att remiss för fvp är skickat. Så jag hoppas och tror att min bm tar det med den bm som skrev det.
Tack för kommentar!
Jenny - ja, förståelse är viktig, men det betyder ju inte att man accepterar allting. Det handlar om att stå upp för sig själv och försöka också. Men jag förstår vad du menar. Och jag vet att du förstår vad jag menar :) Kram
Nina - Ja, acceptans är vikigt OCH svårt. Men jag mår inte bättre av att gå och älta saker som andra människor gjort mig. Ibland får man ingen förståelse eller förlåtelse och då gäller det att, som Mia T säger, önska sina fiender ett gott liv. Och verkligen KÄNNA att man menar det.
Svårt men viktigt. Kram!
Jag tycker DU är alldeles strålande! Du kommer att bli en alldeles underbar terapeut!
SvaraRaderaBlir alltid alldeles varm när jag smygläser(ibland kommenterar jag också...) här!
Kram och lycka till med graviditeten.
/M
m - men åh, vilken fin kommentar. Tack snälla du! Nu blev jag alldeles varm i hjärtat! TACK!
SvaraRaderaHäftigt!
SvaraRaderaSnacka om att man kan få så många fler intressanta å givande möten med en sån insikt som du har!
Arvids mamma - ja, jag försöker lära mig något om mig själv från varje människa jag möter. Det är inte alltid jag lyckas, men oftast :)
SvaraRadera