Jag längtar efter förståelse från mannen. Han tar inte riktigt in att jag är höggravid. Att jag går långsammare, får blodtrycksfall, inte kan bära och slita och släpa. Att färden till och från jobbet tar nästan en timme längre eftersom jag går så sakta. Att jag är trött och behöver avlastning med allt från matlagning till att dra upp dragkedjan i mina stövlar. Att jag längtar efter sovmorgon eller bara en stund på helgeftermiddagen att få lägga mig på soffan.
Men så ska han jobba över, träna, uträtta något ärende, gå till naprapaten och b la, b la, b la.
Jag ber om hjälp. Gång på gång. Men jag orkar inte göra det varje dag. Då tycker han att jag tjatar. Men samtidigt – nu räcker det! Nu vill jag bestämma hur det ska vara.
Det är tio veckor kvar till beräknat förlossningsdatum och fem veckor kvar till jag går hem på föräldraledighet. Nu får han fan offra sig. Jag gör ju det varje dag
Och nu går jag verkligen över gränsen för det här med att ha en personlig men inte privat blogg. Men skit samma. Idag behöver jag det.
När jag läste första stycket tänkte jag att du kanske inte har talat om de här sakerna för honom, och så tror han att du är precis lika stark och pigg och kapabel som vanligt. Men det är klart att du har berättat, och sedan skriver du ju att du ber om hjälp gång på gång. Då finns det inget försvar för att han prioriterar saker som träning före att avlasta dig som bär på hans barn och som är trött och långsammare. Han måste helt enkelt skärpa sig de sista veckorna! (Att det bara är 10 veckor var får tanken att svindla, jag vet ju men har ändå svårt att ta in det, den här tiden har gått så rasande snabbt.)
SvaraRaderaDu brukar lämna så kloka kommentarer hos mig när jag har mina funderingar och jag önskar att jag kunde göra detsamma. Men jag har inga kloka saker att säga, det är en svår bit i vardagen det du skriver om. Men jag håller tummarna för och tror på att det löser sig.
SvaraRaderaJag tror att det är svårare inför barn nummer två. I alla fall var det så här. Vi hade båda två känslan av att vi var tvungna att hinna så mycket innan tvåan kom, min sambo ville också hinna allt allt allt som han sen inte trodde att han skulle hinna. Och sen har man redan ett barn och man tar även som höggravid en massa mer jobb som man kanske inte gjorde första gången och då får han kanske känslan av att "Om hon behöver hjälp så säger hon nog till". Sitt ner och prata om det och påminn honom om det han egentligen borde veta, men säkert har glömt, nämligen att förändringen redan har kommit, den är här nu. Nu är tiden att vara mindre självisk och stå tillbaka för de gemensamma behov som familjen har. Förändringen kommer inte när barn nummer 2 föds utan redan under graviditeten.
SvaraRaderaJag kände mig djäkligt pissig den dagen jag sa ifrån ordentligt.
SvaraRaderaJag krävde att han skulle ställa in alla träningar, träffar med kompisar och vad det nu var han hade inbokat.
Mitt argument var detsamma som ditt, jag kunde ju inte göra något alls, jag kommer knappt ut genom dörren. Eftersom vi är två om att bli föräldrar får vi bita i det sura äpplet tillsammans nu på slutet.
Min man var väldigt förstående och ringde runt och ställde in allt som gick att ställa in och jag kände mig så klart hemsk och ville bara försvinna. Men jag stod ändå på mig, för jag orkar faktiskt inte ta hela kvällarna med Lillkatten själv just nu.
Ibland räcker det inte om att be snällt. Ibland måste man peka med hela handen, och inte bara prata om enskilda tillfällen, utan faktiskt resten av graviditeten, och förmodlige första tiden med det nya barnet. Det är ganska svårt att hitta vettiga argument för att han ska få göra en massa roliga saker när hon behövee hjälp, och inte kan välja själv, sräskilt när man båda vill ha barnet.
ibland måste man fräsa ifrån, helt enkelt. När man är gravid klarar man inte lika mycket som i vanliga fall, och det tror jag att ens sambo glömmer trots att man kanske väntar barn nr.2 eller 3. Det känns kanske fånigt att be dem ställa in saker, men man måste be om hjälp när man behöver det. I vårt förhållande blev T den riktiga pappan efter några månader efter första barnet var fött. Sen blev det ytterligare en förändring när han var pappaledig med tvåan. Med trean var han helt med på noterna utan att jag behövde säga nåt. Så, det kan ta tid. Man får och kanske måste tjata lite och säga ifrån, men den slutgiltiga förändringen kan bara han själv göra. Vissa dagar är tyngre än andra. Men, var tydlig, så inga missförstånd sker. De kan inte läsa tankar och osagda förväntningar. Stor KRAM och hoppas det blir lättare snart.
SvaraRaderaJa, mitt tips är att visa hur du känner fullt ut. Dvs vad som händer i dig nu, och hur du känner när han gör alla de där sakerna istället för att avlasta dig. Min erfarenhet säger att det är bättre att släppa fram all den ledsamheten och känslan av övergivenhet och allt vad det kan vara, än som kanske är vanligare att man reagerar med- ilska, och konflikten är ett faktum.. Inte lätt alltid, jag vet.. KRAM
SvaraRaderaMän har en tendens att verkligen förstå vad som hänt först efter förlossningen när det möter barnet "på riktigt". Något som kvinnan gjorde i vecka 6 typ :-)
SvaraRaderaMitt råd är att försöka få honom delaktig, ex i besöket hos barnmorskan eller på någon förlossningsförberedande kurs.
Sanningen är att ni är på väg in i tvåbarnschocken och då kommer ni att behövas båda två nästan hela tiden. Ett barn kan man dela på ansvarsmässigt men två barn (eller flera) kräver engagerade förädrar. Min erfarenhet är att första barnet är väldigt roligt och lite jobbigt, när tvåan kommer är det så klart roligt men ganska mycket jobb speciellt om det är tätt. Sen kommer det riktigt roliga... vid tredje, fjärde och femte barnet är det oftast bara roligt eftersom föräldrarna redan är ett team och vet hur barn är och ska fostras.
Att få barn är som allt annat, väldigt skoj när man kan det och det är riktigt synd att många stannar på två stycken då man egentligen knappt har börjat.
Oj, nu måste jag till tandläkaren...återkommer gärna i ämnet..
Hälsningar Anette!!
Att vara mamma - kommunikationsproblem mella mig och mannen är ju inget nytt, som du vet. Och jag har verkligen testat allting. Från att böna och be till att bli jävligt, jävligt förbannad. Vad jag ska göra mer vet jag inte. Antagligen falla ihop och föda barn. Rakt upp och ner.
SvaraRaderaTroligtvis hänger det ihop med hans mamma. Hon som alltid biter ihop och aldrig någonsin ber om hjälp. Det bidrar ju såklart lite till hur han ser på familjelivet, tror jag. Och visst, sen är väl jag ibland den som också biter ihop och tänker att det blir bättre (vilket det oftast blir) men ändå. Aaargh!
Jessica - tack för din kommentar ändå. Det är såklart svårt att ge kloka råd. Och jag vet att det ordnar sig. Det gör det alltid, på något vis. Och det här är inte ngt nytt, det hänger med som en röd tråd i vårt förhållande. ALla förhållanden har ju sina utmaningar.
Kajsa - ja, så är det verkligen, att förändringen kommer redan under graviditeten med barn nummer två, inte när bebisen är född. Och det där har jag ju fattat ganska tidigt. Men mannen hänger inte riktigt med.
Men vi pratar. Och jag försöker på alla sätt och vis. Förhoppningsvis når jag fram. Någon gång.
Kattmamman - härligt att du sa ifrån och att det har funkat.
Jag försöker ju, så gott det går. Samtidigt vill jag att mannen ska få göra lite roliga saker emellanåt också eftersom jag faktiskt pluggar vissa kvällar/helger och då tar han allt ansvar. Det har vi visserligen kommit överens om redan innan Signe föddes så det är inget nytt. Men ändå. Det är fan svårt ibland.
Attle - jag tror verkligen att det blir så, och det säger ju Anette här nedan också, att största förändringen är med barn nummer två och att det sedan flyter på för att föräldrarna är ett team. Just nu känns vi inte riktigt som ett team, jag upplever att jag tar största ansvaret för Signe även om mannen är otroligt engagerad. Men det räcker liksom inte för mig alla gånger, det handlar inte om att vara engagerad, det handlar om att ta ansvar för ett barn, båda två. Jag undrar om vi någonsin når dit.
Anette - Tack, du skriver alltid så tänkvärda saker och du får gärna återkomma om i frågan.
Med Signe var det verkligen som du skriver, att mannen fattade vad som hänt när hon väl var här. Då involverades han i både bm-besök och profylaxkurser. Så även nu. Men det går liksom inte in. Och jag har hört det du skriver angående flera barn från fler håll, att det är först efter andra barnet som föräldrarna börjar bli ett team.
Jag kan verkligen inte säga att vi är ett team nu. Vi börjar så smått närma oss det, men räds tvåbarnschocken rejält. Nu behöver det ju inte bli katastrof och kaos, men ändå...