torsdag, januari 29, 2009

Lektion i acceptans

Igår skrek och grät barnen om vartannat. Till midnatt. Signe hade ont i magen och Siri ville bara vara nära. Och båda barnen ville tröstas av mamma.
Det är vid de tillfällena jag övar mig i acceptans. Att vara här och nu.

Det blir många sådana lektioner. Varje dag. Och varje dag växer jag en smula till.
Så kanske är det precis det min lärare menar med att jag äger mig själv. Att kunna kollapsa utan att falla för djupt.

Idag tar jag fasta på Helles ord om gående mediation. Det finns möjligheter och tillfällen överallt. Det gäller bara att se dem.

13 kommentarer:

  1. Tycker också det verkar som om du har ganska bra koll på vad du behöver och hur du ska finna dig själv även i svåra pressade vardagssituationer. Men var inte alltför hårt mot sig själv, att förlora sig själv då och då hör väl också till hur det är att vara småbarnsförälder. Bara man vet hur man hittar tillbaka och det tror jag du gör. Kram

    SvaraRadera
  2. Kloka du. Tack för all inspiration.
    Du är en jättefin mamma.

    Många kramar!

    Ps. Tänk att det bara är dryga 80 dagar till jag själv är där. Mamma mia.

    SvaraRadera
  3. Känner du glädjen?

    Kram Anette.

    SvaraRadera
  4. Du är en av de klokaste och tryggaste människor jag känner!
    Du är en fantastisk mamma. Klart det är kaos ibland, det är det nog oavsett hur många barn man har.
    Men det reder sig. Kram!

    SvaraRadera
  5. Jag blir så imponerad om du kan känna sådär när du är mitt uppe i det. Eller om det kommer efteråt som det om det gör för mig. Insikten av vad det handlar om alltså...KRAM

    SvaraRadera
  6. Förstår precis. Skickar en styrkekram och precis som Borgarbrackan är jag jäkligt impad av att du ser vad det handlar om mitt uppe i barnskrik och trötthet. Jag brukar hantera det med "Små grodorna" men en gående meditation låter onekligen som man har tagit sig upp ett steg på evolutionstrappan...:D

    SvaraRadera
  7. Ååh jag beundrar dig! Hur gör du? Jag tycker det är jättesvårt fast jag "bara" har en bebis som skriker :)

    SvaraRadera
  8. Jag är rädd för det där. Faktiskt.
    Men det som är så bra då är, att jag kan ringa till dig då...om cirka 200 dagar. Då kommer du att skratta o säga att allt ordnar sig fortare än man tror...så jag säger det till dig nu.Allt ordnar sig fortare än man tror.
    Den enda skillnaden är att du kommer att veta vad du pratar om då...det gör inte jag nu...
    kramar arvids mamma

    SvaraRadera
  9. Det låter som att ni fick en tuff kväll/natt. Men du klarade det också! Du är en riktig Supermum :-). Ändå längtar jag jättemycket efter ett syskon till William och det du skriver är ljuv musik i mina öron. Det är kanske så vi är funtade, annars skulle man inte skaffa flera barn :-). Nej, det låter underbart trots tuffa kvällar och nätter. Hoppas att Signe mår bättre! Kramar!

    SvaraRadera
  10. Jadu, visst får man många tillfällen att gilla läget som småbarnsförälder. Skönt att du har acceptansmuskeln!

    SvaraRadera
  11. Kajsa - du har rätt, jag vet oftast hur jag ska hhitta tillbaka. Är glad att jag vet det.

    Jenny - och om drygt åttio dagar är du en lika fantastisk mamma. Precis som du är nu. Kram

    Anette - du inspirerade till mitt senaste inlägg. FÖr glädjen är total och har funnits där hela tiden, men jag har låtit chocken fått övertaget lite grann. Tack för att du fick mig på andra tankar.

    Hälsingeamamma- åh vilka fin ord. Tack! Och du har rätt, kaos är det för alla till och från, och det ska det nog också få vara, tänker jag. Kram till dig, fina vän

    Borgarbrackan - de flesta gånger kan jag tänka så när jag är mitt uppe i det, det är när det kommer efteråt som jag kan känna kaos. Men herregud, jag får ju faktiskt inte vara för hård mot mig själv, som Kajsa så fint påpekar i sin tanke.

    Anna ser dej - vi har alla våra sätt, Små grodorna låter som ett perfekt sätt att rodda kaoset. TYcker jag.

    L- A - men du, jag tror att det är svårare med första barnet, där är chocken liksom ännu större, så upplevde jag det i alla fall. Och ni renoverar ju hus också, samtidigt, så det låter tufft.

    Arvids mamma - glädjen är större än chocken, även om det kanske inte framgått av mina inlägg hittills. MEn det är bara att ringa vännen :)

    Willes mamma - klart att du längtar efter syskon. Och klart att glädjen av att ha två barn är större än chocken och det jobbiga. Jag har nog bara inte framställt det så. Kram vännen

    Uttrycksrum - ja, jag är glad att jag har min acceptansmuskel, att jag övar på den varje dag. Tack för fin tanke.

    SvaraRadera
  12. Jag tycker faktiskt att man känner att din glädje och ditt lugn (i kaoset) är större än chocken, i alla dina inlägg hitills. Verkligen. När jag läser din blogg blir jag mer längtansfull, än rädd, om man säger så! Bara så du vet!
    och idag är det en stor dag! UL på KS...så himla spännande, så jag kna inte tänka på nåt annat!

    håll tummarna!

    kramar!

    SvaraRadera
  13. arvids mamma - härligt att glädjen och lugnet lyser igenom chocken, för det är precis så jag känner.
    Stort lycka till på UL!

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!