torsdag, april 30, 2009

Att sakna pauser

Den största skillnaden mellan ett och två barn är de uteblivna pauserna.
Med Signe fanns tid att göra annat, att vara med mig själv en liten, liten stund.
Med Siri blir det inte riktigt så, inte på samma sätt.
När Signe är nöjd är Siri missnöjd. Och tvärtom. I en enda röra. Men en lycklig röra.

Och när Signe är på dagis sover jag mest, med Siri. För att kompensera de oroliga nätterna.

Däremot är min oro borta. Oron över att orka, att ha energi till två barn.
Rädslan för att vara ensam med båda barnen samtidigt är också borta. I början fick mannen knappt gå ner till affären för att handla mjölk. Nu har jag flera ensamma kvällar i veckan då mannen tränar och jag lägger barnen, själv. Det går bra.

Men de där pauserna, de längtar jag efter. Om det så bara är en liten stund med kaffe på altanen och solstrålar på kinden.

8 kommentarer:

  1. Jag minns hur det var – en chock. Tvåbarnschocken. Jag undrade hur jag någonsin skulle få någon tid över till något annat.

    Och så går det en tid. Man vänjer sig, prioriterar och lär sig. Och så förändras förutsättningarna lite i taget.

    Dina tankar känns både naturliga och för de flesta mammor allmängiltiga. You're not alone! :-)

    SvaraRadera
  2. Vilken fin blogg du har och intressant läsning!

    Trevlig Valborg!

    Kram Gunilla i Singapore

    SvaraRadera
  3. Härligt att oron är borta! Att du nu gör saker på rutin som du bara för några veckor sen trodde var omöjliga!

    Vem vet, kanske kommer dina efterlängtade pauser snart vara en del av din vardag. Jag hoppas det!

    Stor kram!
    C

    PS. Jag har inte glömt ditt mail. jag hör av mig när det lugnat sig lite.

    SvaraRadera
  4. Ja, jag fick ju tvåbarnschocken på direkten... Jag är fortfarande nervös ibland när jag är själv med barnen, i alla fall om vi inte är hemma och jag inte har kontroll över situationen.

    SvaraRadera
  5. Åh. Ja, så är det. Längtan blir större och stunderna mindre, men så småningom kommer fler och fler pauser också. :)

    SvaraRadera
  6. Och jag kan fortfarande bli nervös och stressad över att vara själv med ett barn... Hoppas du har fått några minuter själv i vårsolen den här helgen.

    SvaraRadera
  7. O yes. Men redan efter ett par år blir det mycket bättre. Och då är alla oroliga nätter och all sömnbrist bortglömda.

    Men en snart 4,5 och en snart 3 går det att få både sol på kinden och en kaffetår i fred 5 min. ;-)

    SvaraRadera
  8. Anna - det anses ju ibland vara en klyscha det där om att inte vara ensam. Men ibland behöver man få höra det. Så - tack!

    A home far away - tack, vad snällt skrivet. Välkommen hit!

    C - ja, tiden förändras och jag vet att det kommer att finnas pauser snart, jag behöver bara påminna mig själv om det.
    Och angående mejlet så ta det i din egen takt, jag finns här. Kram

    Frida - ja, shit, tvillingar måste vara tufft, men vi fixar ju det här, vi mammor, på något underligt sätt. Kram

    Kajsa - ja, jag vet ju att de där pauserna kommer, men ibland känns det hópplöst, mitt i all lycka

    e - åh, skönt att höra. Ibland känns det som om jag är helt vrickad som är nervös över att vara ensam med mina egna barn.

    Tjockalocka - skönt att höra ;)

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!