Det finns en del i mig som inte vill.
Som inte orkar med nätternas varannantimmes-sömn, oroliga dagar, blöjbyten och långa nattningar.
Som tycker att det är tufft med en ständigt närhetstörstande bebis, få pauser och att inte få äta, duscha eller gå på toa i fred.
Som faktiskt undrar vad hon gav sig in på när hon beslutade sig för ett andra barn.
Det finns en del i mig som är rädd.
Rädd för att inte räcka till, att göra fel, att inte älska fullt ut.
Den delen vill bara packa resväskan och fly nånstans där det finns någon som kan hålla mig nära, nära och säga att allt kommer att ordna sig, att allt kommer att bli bra.
Men det finns en annan del i mig också. .
Det är den delen som inte är hård nog att skicka tillbaka Signe in på rummet när hon för tredje gången på samma kväll kommer ut och säger att hon inte kan sova utan istället låter henne somna i min säng.
Det är också den delen som tar djupa andetag och skippar fatjten med spjälsängen och istället bär över Siri till min egen säng, lägger hene intill bröstet och smeker hennes hjässa tills hon somnar, nära mig och Signe.
Som för att trösta oss alla tre.
Du klarar dej bra och du är den perfekta mamman för dina barn! Och det vet du! Din stora styrka är ju att du pratar ut om hur du känner, att du erkänner det både för dej själv och andra. Därför kommer du ta dej igenom allt, och vara alldeles livslevande även på andra sidan småbarnsträsket! Kram!
SvaraRaderaJag tvivlar vid varje motgång, varje dag. Ibland känner jag mig stark och härdar ut allt, ibland räcker det med lite liv för att allt ska krascha.
SvaraRaderaMen hur det än är hittar jag tillbaks till min inre styrka gång på gång. Ibland räcker det med att möta solen en kort lugn stund, ibland krävs det betydligt mer än så. Påminner mig den gamla vitsen:
Hur äter man en elefant? Genom att ta en tugga i taget.
Kram Helle
Det är inte lätt att räcka till alla gånger. Jag tänker samma sak "var det här så klokt" när mannen och jag bara vinkar godnatt till varandra en hel vecka. Var tog samlivet vägen, var tog orken, lugnet och sömnen vägen? Men så tittar jag på Liten som bubblar leende i min famn och då minns jag den där stora längtan som jag bar inom mig i så många år igen...
SvaraRaderaSå fint du skriver!
SvaraRaderaAtt du sätter ord på hur du känner är det som gör att du är en så bra mamma och människa!
Först när man satt ord på hur man känner kan man hantera det. Så är det i alla fall för mig.
Jag är övertygad om att det kommer lösa sig, och det är du som vet hur.
Stor kram!
Nina - tack för fina ord. Och ja, visst är det så, det känner jag ju också. Det är liksom värre när man inte riktigt förstår vad det handlar om. Men jag är medveten, och gör också medvetna val efter det. Kram till dig!
SvaraRaderaHelles yoga - tack för peppande ord. Och jag är nog som du, jag hittar mitt inre lugn ganska snabbt, trots kaos. Det har vi nog yogan att tacka mycket för tror jag. krsm till dig
Cinks - åh, vad fint skrivet. Det är ju det som är det viktigaste, att hitta kärnan till allt. Att se sina barns leenden och inse vad som är viktigast här i livet. Kram till dig
C- ja, jag håller med, att sätta ord på känslor och tankar gör ofta att jag blir ännu mer medveten.
Kram till dig
Så väl jag känner igen mig i din beskrivning. Det är tufft att ha två små barn att finnas där för, två små viljor som har olika behov och faser. Och sen ens egna behov av sig själv, av vuxenliv, av kärlek, av närhet. Du räcker, på något sätt räcker du alltid för dina barn. Kanske inte på det sätt du tänkt dig, men på något sätt. Och på sättet du beskriver det låter du som en väldigt vacker mamma som är närvarande och inkännande. Snart är ni i en ny fas och snart finns det mer tid för allt det andra, som inte får plats just nu. Lita på det. Stor kram till dig!
SvaraRaderaAnna - tack snälla du för fina ord. Och jag vet att jag är en bra mamma, någonstans därinne...eller nej, jag vet att jag alltid är en bra mamma, men det finns stunder då jag tvivlar, då det mesta känns hopplöst. Och det där med vuxenliv och relation med mannen...shit, det får bli ett alldeles eget inlägg känner jag nu, där finns mycket att skriva..
SvaraRadera