En av mina klienter ringde mig igår. På en söndag. Hon var ledsen och behövde någon att prata med. Någon som lyssnade. Någon som med kärlek i rösten bara fanns där för henne.
Så vi pratade. I över en timme.
När vi avslutat samtalet tänkte jag att det på ett vis var sorgligt att hon ringde mig och inte sin mamma eller någon vän. Jag kände mig lite låg över att det inte fanns någon där som var självklar för henne att ringa.
Men så slog det mig att jag faktiskt inte riktigt vet vem jag skulle ringa till om jag var så ledsen som hon. Det finns många att prata med och många med kärlek. Men det är så lätt att vi börjar prata om oss själva och på något vis tappar den andra.
Tänk vilken gåva det är, att faktiskt kunna ge av sig själv till någon annan utan att blanda in sig själv för mycket. Jag gör det hela tiden, i mina terapisessioner, men jag vet hur lätt och enkelt det faktiskt är att stressa vidare i det vanliga livet.
Så idag sänder jag en kärleksfull tanke till min klient för att hon fick mig att öppna ögonen. Igen.
Det där var faktiskt en bra tanke....vet inte heller vem jag skulle ringa till!
SvaraRaderaHoppas du har en bra dag!
=)
oj, men hur går det, om alla klienter ringer när du är ledig? /Linda
SvaraRaderaMaria - tror att vi alla behöver reflektera över det. Vem vi vill ringa, och hur vi själva använder oss av samtalet när någon ringer oss. Går vi in för mycket eller för lite med oss själva. En svår balansgång.
SvaraRaderaLinda - jag väljer själv när jag vill ta emot ett samtal eller ej. Oftast inte när jag är ledig men jag gör undantag och detta kändes som ett helt okej sådant. Men din fråga är intressant och jag tror att jag kanske behöver se över detta ännu en gång. Jag vill finnas där men behöver också ta hand om mig själv.
Tack för påminnelsen!