Sommaren har inte bara burit frukt av lycka.
Det har funnits stunder, timmar, dagar och små, små sekunder då jag brottats med det där svarta inom mig. Precis som alla andra.
Det är då jag gett mig iväg ut på mina powerwalks. På hård asfalt eller mjuk mossa i skogen.
Jag har gått, med tårarna sprutande eller ilskan mellan tänderna, tills allting inom mig blivit lugnt och sådär brusande tyst igen.
Tills jag kommit överens med delen inom mig som behövt uppmärksamhet och kärlek.
Tills jag förstått vad ilskan eller sorgen handlat om.
Ofta löser jag det svarta inom mig helt själv. Med de knep och den erfarenhet jag ändå har.
Ibland behöver jag hjälp.
Det är då jag går till min terapeut.
Jag gjorde det i början av veckan. Grät och skrattade. Blev arg och vansinnigt lugn.
Ibland behöver jag liksom den där personen utifrån som kan se allt från ett helt annat perspektiv.
Att jag nu går min sista termin på den utbildning som jag ska göra att jag själv kan bli den där personen som hjälper andra att se på saker från ett annat perspektiv känns helt fantastiskt. Och läskigt. På en och samma gång.
Tänk, snart har fyra år gått och till årsskiftet kanske jag lever min dröm.
Jag slås än en gång av hur klok du är och att du verkligen hittat in på den väg som är din. Tror absolut att du kommer leva din dröm och att både du och dem du hjälper kommer må bra!
SvaraRaderaKram!
Tack för att du är så öppen och delar med dig! Jag mår ofta dåligt, pendlar mellan hopp och förtvivlan....och med tyngden om att jag måste vara en bra mor åt mina barn...medicin och terapi är ett måste i mitt liv, men jag har upptäckt att även för mig fungerar långa ensamma promenader i skogen då jag får förmågan att kunna rensa och sälla mina tankar! Och någonstans långt därinne vet jag att hoppet överskuggar förtvivlan...
SvaraRaderaJag älskar din blogg, har jag sagt det?
SvaraRaderaFasiken vad häfigt! Snart är du där. Eller för mig är du redan där, du hjälper mig massor.
SvaraRaderaJag vill också lära mig att hantera det svarta inom mig på ditt sätt. Som det är just nu exploderar jag på studs och blir osams med min omgivning och det känns inte bra.
Massor med kramar till fina du!
Ps. Jag satte hjärtat i halsgropen när jag läste ditt förra inlägg! :-)
Det du beskriver är så allmänmänskligt tror jag men få delar med sig. Tack! Tror att de bästa terapeuterna är de som också ser sig själva och vad saker och ting handlar om. Lycka till!
SvaraRaderaTack för påminnelsen om "ge uppmärksamhet och kärlek" En som försöker kram skuggor
SvaraRaderaNina - jag säger som Stefan Einhorn säger när det gäller att vara klok och besitta visdom
SvaraRadera"Jag är klok ibland och dum i huvudet ibland"
Therese - tack för kommentar och att du delar med dig. Skönt att promenader funkar för dig. Livet är tufft ibland, men hoppet finns där, precis som du skriver. Varm kram!
Anna - du är för söt :)
Jenny - och du hjälper mig! Vilken tur att vi kan finnas där för varandra. Kram fina du
Annika - ja, för mig är det jätteviktigt att jobba med mig själv för att kunna jobba med andra
Uttrycksrum - ja jisses vad jag har försökt krama mina skuggor i sommar. Med mer eller mindre lyckat resultat. Hoppas att det gått bättre för dig!