Vi börjar sakta men säkert känna igen stora S igen. Första natten i skärgården ramlade hon ur sin säng, underslafen i den våningssäng som hon sov i, och slog ansiktet mot en byrå som stod alldeles intill sängen.
Mannen och jag hade lagt madrasser på golvet och kuddar mot byrån, som skydd, men olyckan var ändå framme.
Dagen efter hade hon fläskläpp. Och var lite blå under ena ögat. Vi gav alvedon och tröstade.
När natten kom kunde hon inte sova. Hon hade alldeles för ont.
Dagen efter var den vänstra sidan av ansiktet helt svullet.
Vi ringde vårdguiden som sa att det nog inte var någon fara, att det bara handlade om en enkel svullnad.
Natten som kom var ännu jobbigare för stora S.
Dagen efter gick hennes näsa inte att känna igen. Då tog vi vår lilla röda öppna båt till fastlandet och uppsökte läkare. Den läkaren hänvisade genast till barnakuten på Astrid Lindgrens sjukhus.
Många, långa väntande timmar blev det.
En specialistläkare kollade och konstaterade att det inte var någon allvarlig skada. "Som en lårkaka, fast i ansiktet" beskrev han det.
Nu, nästan en vecka senare, börjar hennes ansikte likna hennes eget igen. Och hon föredrar bad framför att ligga och vila. Och vi pustar sakta ut.
Nästan exakt samma sak hände Livia för två månader sedan. Såg ut som en boxningschampion i ett par dagar plus att hon fick några sår runt ögonbrynet (penicillinkur blev det). Skönt att dramat slutade braä ven för er! Kram
SvaraRaderaStackars stackars liten! Vilken tur att det gick så bra och att hon börjar likna sig själv igen.
SvaraRadera*Puh* Sånt man fasar för... Men S verkar ju vara på bättringsvägen nu :)
SvaraRaderaKram Helle
Ousch!! Men skönt att "ansiktskakan" börjar ge med sig!!
SvaraRaderaTill alla - ansiktskakan börjar försvinna, men ännu syns lite spår på hennes överläpp. Helt knasigt egentligen, att ett sådant litet fal (som det faktiskt var) kunde göra så stor skada. Men nu är hon sig själv i alla fall, glad och pigg. Tack och lov.
SvaraRadera