Sömnen

Kanske är det något magiskt med vår skärgårdsö. Luften. Havet. Gräset. De salta stänken från stranden.
Eller så är det bara så att det vänt nu. Att sömnen är här för att stanna. Hos lilla S.
För när nätterna bestod av uppvak när stora S ramlade ur sängen och sedan hade svårt att sova på grund av värken så var det precis som om lilla S kapitulerade, ja som om hon tänkte att det liksom inte fanns någon plats för henne nu när storsyrran var vaken på natten.

Så hon sov.
Utan att vakna av hunger.
Utan att vakna alls. Förrän klockan var sex, halv sju någon gång, På morgonen.

Och nu när stora S sover hela nätter igen så är det liksom nästan som innan vi fick barn. Jag får de timmar jag behöver. Jag orkar. Jag skrattar. Jag känner lust och kreativitet. Och jag är en mycket bättre mamma, fru, vän, dotter, syster, svärdotter, svägerska, studiekompis, terapeut....

Nu hoppas jag att det fortsätter så. Nu tror jag att det fortsätter så. Det måste fortsätta så.