Den där tvåbarnschocken som drabbade mig vintras strax efter att Siri fötts har inte riktigt lagt sig.
Eller så är det nog snarare så att den drabbar mig om och om igen.
Och med chock menar jag att inte alltid räcka till för två barn i olika åldrar och med olika behov, att stressas av lämning och hämtning på dagis, att inte få någon paus mellan allt fixande, att sova lite eller nästan ingenting alls, att bli avbruten gång på gång både när jag gör saker eller säger saker, att vissa dagar inte hinna med mig själv alls. Och när (om) tid för mig själv finns så är jag oftast så trött att jag helst bara går och lägger mig.
Trösten är att jag nästan alltid kan påminna mig själv om att det är såhär, just nu, inte för evigt.
Jag har referensramar, jag vet att det går över, att tvåbarnslyckan är starkare där bakom allt det tuffa.
Vilken jäkla tur att den trösten finns tänkte jag tidigare i kväll när jag tog en powerwalk med Siri för att få henne att lugna ner sig efter att ha varit övertrött i mer än en timme men inte kommit till ro hemma. Hon kom inte till ro i vagnen heller. Vi gick i över en timme. Hon skrek och grät, om vartannat. Det gjorde jag också, inom mig, samtidigt som den där rösten om "just nu, inte för evigt" försökte överrösta.
Det gick sådär. Men det gick.
nej, det är inte för evigt. Jag har två pojkar en född 2001 och en 2004 så jag känner mycket väl igen tröttheten och ibland disperationen.
SvaraRaderaMen jag kan lova dig att en vacker dag stänger de in sig i rummet och leker själva och du står utanför och tänker; vad gör jag nu? Allt det där som man tänkte att man skulle göra kommer liksom bort en stund....de behöver mig inte just nu.....jag kan gå på toa....jag kan duscha......
Sen kom tiden då jag helt plötsligt hade båda på dagis och förskola.....jag satt en hel vecka på soffan och grät och "visste inte vad jag skulle göra".....
Nu kan jag till och med genomföra ett yoga pass medan de leker själva.....
Fast folk säger att de kommer en hemskt tid i tonåren .....
Ja, det tar tid att vänja sig. Om man nu vänjer sig vid sömnbrist och tidsbrist och logistikstress. Men, precis som du skriver, det som blir lättare och lättare är att påminna sig om att det inte varar för evigt.
SvaraRaderaMen ibland är det så stressande och tröttande att det är svårt att hantera, det tycker jag. Så mycket som jag har gråtit de sista månaderna var det väldigt länge sen jag grät, om jag någonsin gjort det. Ibland måste det ventileras ut när rösten inte riktigt når fram.
Jag är glad att din röst verkar vara stark och nå igenom. Ja, rösten som säger "Just nu, inte för evigt" alltså. Stor varm energiboost till dig i sirap och tvåbarnschock!
Åh, här kommer massor med energi och tankar till dig! Jag som har tre barn där den minsta är 19 kommer ändå väl ihåg hur det kan kännas. Men det går över! Och tonårstiden för våra var aldrig så där hemsk som man läser om :) Det finns hopp om livet! Kram!
SvaraRaderaJa, det känns såklart igen till max det där med den pågående två-barns-chocken. Det är skönt att läsa kommentarer här ovanför från dina läsare som har äldre barn där något helt annat dyker upp så småningom. För visst är det en vidrig känsla den att inte räcka till och att egentligen inte räcka till för någon alls i familjen, inklusive sig själv. Dagar när jag har båda barnen hemma kan dagen försvinna utan att jag upplever mig ha umgåtts med något av dem. Jag har bara sprungit mellan dem hela tiden. Du är i alla fall lika stark som vanligt med ditt övertygande fas-mantra. Skönt att bli påmind om att vi är många som har det likadant, men också att det går att inspirera och peppa varandra. Kram till dig i novembermörkret!
SvaraRaderaJa. Så är det. Men trösten är att det blir lättare på vissa sätt när tiden går. Nu, med två barn 3.5 och 5 så har min tvåbarnschock lagt sig. Även om det är jobbigt, stressigt och slitigt på andra sätt så inte är det på det där speciella sättet som det var första 1-2 åren.
SvaraRaderaVar rädd om dig..å andas djupt emellanåt...kramar till dig
SvaraRaderaJag tänker: "This too shall pass" (uttalat med dramatisk speakerstämma). Väldigt ofta tänker jag det just nu ... ;-) Kram
SvaraRaderaå så tänker du på de varma goa kramarna å gästerna som kompenserar!
SvaraRaderadet är verkligen så, att den drabbar en om och om igen... kram!
SvaraRaderaJa, du är verkligen klok och insiktsfull och medveten om dig själv, till och med i dina svagaste stunder. All heder åt det, och styrka till dig i din höst och sirapskamp. KRAM
SvaraRadera"This too shall pass" tillämpas i den här familjen också. Tänk James Earl Jones. Kan tillämpas på mer än barn. Funkar dock mindre bra disk och städning, verkar som man måste ta tag sånt, det försvinner inte.
SvaraRaderaMarika - hej, vad kul med en kommentar från dig. Och jag har hört det där från andra också, att man plötsligt en dag inte är med i deras liv alls. Det båda lockar och skrämmer. Lockar på så sätt att det ska bli spännande att se vilka individer mina döttrar blir, ,jag finns ju trots allt till för att lära dem att klara sig själva. Och skrämmande för att det kan bli just sådär....tomt som du beskriver det.
SvaraRaderaOch tonåren, ja den är väl hemsk för vissa, helt okej för andra, ljuvliga för en del men med största sannolikhet en blandning av allt för det flesta. Som det är med så mycket här i livet. Tack för kommentar!
Anna - gråta gör jag också, när min röst inte når fram. Absolut. Och det är skönt det också, att få ventilera. KRAM
Annika - precis vad jag behöver höra tror jag- att det går över och att det finns hopp om tonåren :) Tack vännen!
K - det där känner jag igen - att vara hemma med båda barnen men uppleva att man mest springer omkring nånstans mittemellan. Och att få tid för sig själv, det är en hel vetenskap. Tack för pepp och ord!
Tjockalocka - jag tror nog på det där ändå, att det blir lättare med tiden. För det blir ju lättare när det går att kommunicera med båda barnen, lilla S är ju på pytteliten än. Men visst, alla åldrar har sina för-och nackdelar, så är det ju. Tack för kommentar!
Toril - tack-kramar till dig!
Märta - skönt, då har även du ett mantra. Och gratta lyckokycklingen från oss, såg ju att hon hade sin 3-årsdag igår!
Daniel - japp, kramar och gester kompenserar. För jag tror att du menare gester och inte gäster :)
Fru A - ja, om och om igen :)
Borgarbrackan - ja, kanske är det så, att jag är medveten om mig själv till och med i mina svagaste punkter. Jag tackar yogan för det.
Karin - haha, fast barnen försvinner menar du ;) Skönt att du och Märta har samma mantra, det bådar gott.