Det känns som sirap nu, livet. Som att nästintill orörlig försöka få dagarna att fungera. Att överleva och inte leva så mycket.
Så ser november ut nästan varje år. Jag vet att det går över, att det blir bättre och ljusare, men när det är som tyngst så drunkar jag nästan i all sirap.
Som tur är har jag mina ljuspunkter i tillvaron. Och mina läromästare. En av dem är min egen terapeut. Jag träffade henne idag, i det där nästintill kyrkoliknande rummet med valv i Gamla Stan. Och efter nittio minuter landade jag i att det är dags för fixaren i mig att gå ner på halvtid.
Jag har en sådan del i mig, en riktig stålkvinna, som fixar och trixar och nästan slår knut på sig själv för att få vardagen och alla rutiner att fungera. Hon är bra, den där delen, men jag behöver lyssna in mina egna behov nu. Nu är jag inte heller längre bebismamma. Lilla S är mer än tio månader och vi lever inte i symbios längre. Det har stålkvinnan i mig inte riktigt fattat.
Så nu vilar hon, stålkvinnan. Och jag ligger under duntäcket i den stora sängen, med datorn i knät och en stor kopp rött te på nattduksbordet.
Det finns hopp.
Tänk vad skönt att man kan må bättre även fast det inte är riktigt bra. Det där ska jag ta med mig till nästa sommar, för min sirap är när det är som ljusast och oftast varmast. Då trivs inte jag.
SvaraRaderaSkickar stor kram och håller med att vår terapeut är den bästa man kan tänka sig... det där rummet är det något speciellt med. Kram kram
SvaraRaderaStora kramar till dig! Jag känner liknande som du gör, fast på sommaren. På hösten myser jag. Tänk så olika det kan vara!
SvaraRaderaHoppas det snart går över och att stålkvinnan lämnar plats för de andra härliga delarna hos dig.
Och megagrattis till att ditt examensarbete är färdigt!
Hoppas vi kan få till en träff snart. Och så var det det där med andningen... Var tar tiden vägen egentligen?
KRAMAR!
Du har skrivit om sirapen förut och jag slogs då, liksom nu, av hur beskrivande detdär livsmedlet är! ...och så tänker jag sedan att av sirap kan det bli mycket gott, pepparkakor till exempel :)
SvaraRaderaKram!!
såklart det finns hopp!
SvaraRaderadu är ju skitbra på att ta hand om dig själv, och jag tror att man varje år lär sig lite bättre, lite snabbare att stoppa den där stålkvinnan i tid...
ligg du under duntäcket, det låter som en strålande idé!
kram till dig!
Sirap är för stålkvinnor, som kryptonit för stålmannen.
SvaraRaderaTäcke och te låter som en bra kombination.
Jag har testat den - funkar fint.
Sirap passar allra bäst i bakverk.
Kärlek, tacksamhet och ödmjukhets-kramar till dig.
Namaste
Låter som du har en fin stund..å är rädd om dig. Jag förstår din sirap! Känner likadant också varje år, men nu är det lite annat kaos också så det är lite drygare. Men jag som du försöker se ljuset och att det kommer att bli bättre. Jag vilar just nu i buddisternas ordspråk: "Det enda man vet säkert är förändring." Kram till dig!
SvaraRaderaSirap! Så beskrivande, när än den där tunga perioden infaller. För mig på våren. Men te under täcket är perfekt, lägg till lite choklad så är det fullkomligt! :)
SvaraRaderaDu ær så bra på att uttrycka dig!
SvaraRaderaFrida - ja, det är ju ganska härligt när man känner att det kan vara så, att man mår bättre fastän allt inte är helt bra.
SvaraRaderaOch jag hoppas att du kan hitta saker som får dig att må så nästa sommar, när det är som varmast och ljusast.
Sandra - ja, det är ngt speciellt både med henne och rummet, helt klart!
Jenny - ja, just det, det var det där med andningen. Det har jag ju helt förträngt. Tiden bara går....ja, du vet ju. En träff innan jul måste vi absolut hinna med. Kanske nu på fredag kanske, jag ringer dig. Kram!
Nina - åh, vad klokt, det är klart att det blir pepparkakor av min sirap, i sinom tid. Kram!
Fröken blund- ärligt talat så är jag inte så skitbra på att ta hand om mig själv just nu, jag låter liksom det där komma i allra sista hand, gärna när jag liksom är sådär trött att jag inte riktigt orkar. Men det är klart, då är ju duntäcket bra!
Carina - åh, tack för kärlek, tacksamhet och ödmjukhets-kramar!
Toril - de är kloka de där buddisterna. Och du är klok, som trots all dysterhet ändå hittar ljusglimtar i tillvaron.
Annika - ja, det är så olika där, min man gillar inte heller våren. Och choklad...det är min ständiga kvällssynd :)
Hannah - åh, tack, vad fint sagt!
Det är bra det, att lyssna in sig själv. Fast svårt när omgivningen kallar så intensivt som i fallet med små barn... Ta hand om dig och stålkvinnan och ligg mycket under täcket och drick te. Kram
SvaraRadera