I det går Lynette och Tom i parterapi. Det visar sig sedan att deras terapeut även är skådespelerska och Lynette och Tom blir inbjudna till en föreställning. Under teaterpjäsen visar det sig att terapeuten är riktigt, riktigt dålig som skådespelerska. När huvudpersonerna senare konfronterar henne vill hon inte alls kännas vid det. Och Lynette vägrar gå i terapi hos någon som inte har någon självinsikt.
Så min kollega frågade mig hur jag ser på att möta mina klienter i andra situationer än terapirummet. Till exempel på en fest, på stranden en sommardag, eller ute på lokal.
För mig är det två olika saker. När jag går från min mottagning hänger jag av mig min terapeut-kappa* och sedan hänger den där tills jag är tillbaka igen.
Under tiden är jag mig själv, människa, mamma, fru och vän och allt därtill. Inte terapeut. Aldrig någonsin terapeut.
Och oavsett om jag är på en strand, en fest eller ute på lokal så gör jag aldrig saker som jag inte kan stå för. Det gör jag inte för att jag är terapeut. Det gör jag för att det är mitt förhållningssätt till livet.
Jag är intresserad av personlig utveckling och jag gillar att iaktta hur människor beter sig, och varför. Men jag terapeutar inte utanför min mottagning.
Jag är intresserad av personlig utveckling och jag gillar att iaktta hur människor beter sig, och varför. Men jag terapeutar inte utanför min mottagning.
Och självinsikt. Ja, det anser jag nog att jag har. Till en viss del i alla fall.
*symboliskt menat såklart
(bild lånad från mango.com)
Va bra att du skriver det här tycker och tror jag. För det ger nog trygghet för klienten i fråga. Öppnar man sig totalt för nån men bara vid vissa tillfällen, som under samtal, så är det nog skönt att se dig skriva det här. Skulle jag tycka.
SvaraRaderaJag tycker att det är ett stort mått av självinsikt att inte terapeuta utanför mottagningsrummet. Skulle vara olidligt för andra. Tänker på en del lärare som liksom aldrig slutar undervisa, det är bara jobbigt!
SvaraRaderaDet låter sunt, oavsett vad man jobbar med så är det nog bra att skilja på jobb och privatliv.
SvaraRaderaFrida - Tack för din tanke. Skulle vara kul att höra dig utveckla den lite. Menar du att klienten kan känna att det är skönt att jag inte pratar om klienten mellan gångerna? För det gör jag inte. Det regleras i de etiska regler jag följer.
SvaraRaderaAnnika - ja bevaremigväl för att terapeuta utanför mottagningsrummet.
Swedish yogagirl - ja, det är en nödvändighet tror jag, att skilja på jobb och privatliv. Sedan är mitt yrke något av en livsstil, men inte så att jag tänker personlig utveckling hela tiden. Men nästan :)
Hej igen. Jag tror det är bra med övertydlighet. Om jag skulle gå på samtal hos dig då skulle jag öppna upp mig och visa mitt innersta. Om vi då senare skulle träffas på fest, kalas, bio eller liknande så kan det vara skönt att verkligen ha fått det förklarat för en att du inte tar upp något man har pratat om. Inte med en själv alltså. Antar att det är en självklarhet - men som sagt, att vara övertydlig tycker jag om. Därför jag gillade det här inlägget. Ger trygghet. Tror jag. Men om man träffar sin terapeut på fest, kalas etc - hur presenterar du då dig själv? Att du är ens terapeut, eller väntar du på att bli presenterad av klienten själv? Jag skulle självklart säga att "Det här är min terapeut Maria" men alla kanske inte vill det. Hur vill och tror du?
SvaraRaderaFrida - okej, då förstår jag hur du menar.
SvaraRaderaOm jag träffar en klient utanför mottagningsrummet, oavsett var det är, så har jag som policy att det är klienten själv som väljer om den vill hälsa eller ej. En del har kanske inte berättat för familj och vänner att de går i terapi och om jag hälsar kan klienten sättas i en knepig situation. Så hälsar klienten så hälsar jag. Och prestenter klienten mig som sin terapeut så är det såklart helt okej med mig, men det är lika okej om klienten går förbi utan att låtsas om mig.
Policyn är något jag alltid tar upp med mina klienter, just för att undvika missförstånd och "jobbiga" situationer.