Idag gjorde jag det igen. Cyklade de där tre milen. Till och från min mottagning där jag höll några coaching/terapi-sessioner.
Idag gick det bättre. Idag hade jag en annan attityd, trots att mjölksyran satte in på ungefär samma ställe. Idag visste jag att jag skulle ta mig hem, att jag skulle orka, att jag faktiskt till och med skulle kunna njuta. För det var så det var andra gången jag cyklade.
Och jag tänker att det är viktigt att ha de där målbilderna, oavsett vad det är jag vill uppnå. Att se målet framför mig, känna att jag klarat det, riktigt låta den känslan få genomsyra hela kroppen. För den bilden och den känslan gör att jag är där, på ett helt annat sätt. Då vill både kropp och huvud vara med. Då samspelar tankar och känslor. Jag får flyt. Och jag känner lust. Och motivation.
Jag jobbar mycket så, både med mig själv och med mina coachklienter. Det ger väldigt ofta bra resultat.
Och innan det huvudsakliga målet är där tänker jag ofta på delmål. Att få uppleva de där gläntan med blåsippor innan den täcks av annat. Njuta av fri sikt över Mälaren på det där alldeles särskilda stället efter halva cykelvägen.
Och så följer mannens råd med. Det om att ta sats så att jag orkar och har fart i uppförsbackarna. Det får mig att tänka på att det är så jag gör i det vanliga livet också. Tankar för att orka. Hittar energi innan utmaningen tar över.
Det är bra att cykla. Både för kropp och själ. Det är i alla fall det jag tar med mig som lärdom och filosofi idag.
ja, det är schysst att cykla. Härligt att du kommit igång både med det och löpning. Hur går det med yogan? /C
SvaraRaderaTack för denna inspiration. Ska jag ta med mig till mina joggpass framöver och till dagens semesterplanerade av personalen (som lätt kan kännas som en uppförsbacke). Ha en skön dag!
SvaraRaderaHeja dig! Jag blir också inspirerad att ta mig ut.
SvaraRaderaDet är ju det där med att komma i gång och ta sig över trösklarna..
Vet du, i somras när min lille bebis bara var ett par månader och min stora flicka hade en hemskt svart-sjuk tid och hela familjen var i gungning, då erbjöd sig en vän till mig att ta hand om barnen under en eftermiddag, Kanske var det fyra timmar. Hon sa till mig att det var på ett villkor: att jag gjorde något för mig själv som jag verkligen längtat efter.
SvaraRaderaVet du vad jag valde att göra? CYKLA! Absolut inte så där långt som du. Men runt Kungsholmen. Med kjolen och håret fladdrande. Och jag minns att jag kände mig så fri!
KRAM!
Tänk vad skönt det är när ungarna är så stora att dom är bortgifta. Då kan jag göra det jag vill göra - och det gör jag också.
SvaraRaderaTog fram cykeln i fredags för en tur till gamla kamraters middag. Slutade med att jag, tvärs över Söder, skjutsade hem en dam på pakethållaren. Precis som förr i tiden.
Hej, vilken härlig här och nu - inspiration!
SvaraRaderaAtt cykla är på något sätt meditativt...
SvaraRaderac - yogan har lite paus just nu. Inte för att jag vill, egentligen, utan mest för att jag inte får träna ryggen efter ännu en hudoperation. Men om några veckor hoppas jag vara igång igen.
SvaraRaderaKristina - hoppas att dina uppförsbackar gått bra!
Jen - ja, tröskeln kan vara nog så svårt att ta sig över. För mig krävs det nästan ett tvång, men sen brukar det komma av sig självt.
Lycka till! Fast du får ju snart bebis, så jag tror att du behöver vila
Snor och glamour - åh, vad härligt. Du gjorde ju precis helt rätt. En cykeltur runt Kungsholmen med kjolen och håret fladdrande låter ljuvligt. Verkligen
Brain stretching - och för mig handlar det om att göra så mycket av det jag vill göra utan att ungarna blir lidande. Inte alltid en lätt ekvation.
Däremot lät det lätt och ledigt att cykla hem med en dam på pakethållaren. Är hon kvar där?
Maria - tack!
Toril - ja, för mig är det det, meditativt.