Följande utspelar sig utanför skolan, strax intill yogastudion där jag jobbar:
En tjej i 10-årsåldern kommer farande på sin sparkcykel. Utan hjälm och med vinden i håret. En bit därifrån står flera vuxna personer, några inne på skolområdet och några utanför.
Plötsligt snubblar flickan till. Och faller handlöst till marken.
Alla vuxna som står i närheten hör vad som händer. Ser vad som händer. De allra flesta följer hur flickan ligger där, hur hon sakta reser sig, tar upp cykeln, linkar därifrån och sätter sig på en bänk i närheten.
Ingen. Ingen. Ingen gör någon som helst insats för att hjälpa henne.
Förutom jag.
Trots att jag är allra längst ifrån henne.
När olyckan händer har jag precis låst dörren till yogastudion och satt mig på cykeln. Jag har en ganska lång bit att cykla till flickan.
Men jag gör det.
Det finns inget annat i min värld.
Jag frågar hur det gick, hur hon mår och frågar också om hon vill att jag ska ringa efter någon som kan komma och hämta henne.
Hon är alldeles rödgråten men säger att hon har en mobiltelefon och att hon ska ringa till sin mamma och att det gick ganska okej.
Sen borstar hon av sina beiga byxor och tackar.
Hon tackar.
För att jag gjort det som varenda jävla vuxen människa i närheten borde ha gjort.
Idag är jag glad att jag är jag.
Fy fan! Jag avskyr det där. Civilkurage är inte vårt samhälles starkaste sida. Min man påstår att det är väldigt svenskt, jag vet inte om det stämmer men det är förjävligt. Psykologiska tester visar ju att ju fler människor som bevittnar en händelse desto mindre ansvar känner varje enskild människa. Jag försöker också, precis som du, göra det jag kan om jag ser något som händer. Jag vet inte om folk är rädda för att "bli indragna" i något som kan bli "besvärligt" men oftast behövs det ju så lite. Jag gillar dig, Yogammaman, du är bra!
SvaraRaderaAAAAH! sånt där krossar hjärtat en smula. Tack gode gud för att du är du. stackars stackars lilla flickan...och vad visar det henne, att vuxna bara står och glor?
SvaraRaderafy så ruttet. och jag vill inte generalisera,men faktiskt...så tror jag att det är typiskt "svenskt", så som Anna Fredag skriver. svenskt eller inte, men pinsamt är det iallafall.
Kramar!!!
Usch så de är i vårat land.... När vi var i lekparken så var det en flicka som cyklade omkull och grät. Det var flera föräldrar där men ingen gjorde något mer än att bara stå och titta. Jag gick fram och pratade med fickan och hennes kompisar. Frågade hur det var och vart hon hade ont. Efter en liten stund kommer flickans pappa. Han bara tittar på mig som om jag vore ivägen och går sedan iväg med flickorna och cykarna. Inte för att jag gjorde det för att få ett tack men att behandla mig som om jag hade gjort något fel.... Men de spelar inte mig någon roll. Jag ommer alltid att hjälpa andra och fråga hur de är med dom. Det är så jag vill att andra ska göra mot mig och min son. Kram
SvaraRaderaBra gjort. Jag blir bedrövad när jag hör sånt här. Så jävla fega och besvärade vuxna människor kan vara. Hoppas de skäms så här i efter hand och beter sig normalt nästa gång! Kram till dig för att du är den du är!
SvaraRaderaBlir ledsen när jag läser det här.
SvaraRaderaHelt otroligt hur vissa agerar, jag förstår inte. Det är väl en självklarhet att hjälpa någon som gjort sig illa. Tur att du var där!
Ja, tyvärr är nog detta en alldeles svensk "icke-reaktion". Kan inte säga att det aldrig skulle hända här i Italien, men det gånger jag varit med om liknande händelser är vi alltid många som rycker in.
SvaraRaderaBra gjort av dig!
Men vad är det med majoriteten av svenskarna?
SvaraRaderaJag gör exakt som du i sådana situationer. Är det för att jag är kvinna? Mamma? Pedagog? Empatisk, eller rent av full av sunt förnuft (nåja, ibland i alla fall!!).
Största taggen till dessa som tittade på, största rosen till dig som är så bra!
Kram!
Åh jag känner också igen mig så! Och i vad ensamma mamman skriver. När jag var runt femton var jag en kväll som vanligt på det årliga tivolit som kom till stan. Vid en hoppborg får jag ock min kompis syn på en liten flicka som står och gråter förtvivlat. Och jag menar verkligen liten, max tre år gammal. Inte en enda vuxen reagerade! Folk tittade lite, men ingen gjorde nått. Så vi går fram och frågar var hennes mamma och pappa är. Och det vet hon naturligtvis inte. Så det slutar med att jag lyfter upp henne i famnen, och så går vi runt i närheten och frågar lite (för vem lämnar ett sånt litet barn!?) och tillslut hittar vi en speaker som ropar ut en efterlysning.
SvaraRaderaFlickan lugnade sig lite när hon fick vara i min famn, men kan inte svara på vad mamma heter, men jag lyckas tyda ut vad hennes extrapappa hette. Hon var alltså så liten att hon knappt kunde sätta ihop meningar. Tillslut kommer extrapappan, han verkar mest sur och stressad och nått tack fick man inte. Inte för att jag gjorde det därför, men hade inte dom varit oroliga??
Det är väl det mest naturliga i världen att skynda fram och kolla läget?
SvaraRaderaMen jag måste säga att jag aldrig upplevt att folk bara skiter i nån som ligger på gatan eller faller och slår sig. Vare sig det handlat om någon som är kraftigt berusad eller ett ledset barn. Tvärtom är folk väldigt snabba att hjälpa till och ställa upp. Bara en gång har jag blivit lämnad i sticket med en dam soom hade ramlat med rollator och allt. Då skingrade sig flocken snabbt när dom trodde att jag kunde fixa allt ensam.
Så jag blir snarare positivt överraskad hela tiden över hur människor faktiskt bryr sig om okända.
Jag är också glad att du är du. Och att just du fanns i hennes närhet. Du är en underbar förebild!
SvaraRaderaKram
Ja vad ska man säga...det är ju inte klokt!
SvaraRaderaTur att du var där, att du såg, att du brydde dig framför allt..för oavsett HUR det gick så känns det nog förbannat bra för den där flickestackarn att någon SÅG och BRYDDE sig!
Heja dej!
Tur att du var där och visade lite medmänsklighet och omtanke, verkligen en skam att du var den enda!
SvaraRaderaJag vill säga som Caroline här längre upp: "Största taggen till dessa som tittade på, största rosen till dig som är så bra!" Fina du!
SvaraRaderaHmm, allt är egentligen sagt, men vill ändå också höja min "röst" för att säga att om vi var fler som brydde oss skulle det vara enklare i tillvaron. Skönt att du såg henne i alla fall. Kram kram
SvaraRaderaBra att du var där så att den lilla flickan fick känna att någon vuxen bryr sig!
SvaraRaderaAnna fredag- jag tror att det ligger mycket i det du skriver om att många är rädda för att bli "indragna" i något. Så istället för att tänka på andra tänker man på sig själv.
SvaraRaderaFröken blund - ja, oavsett om det är svenskt eller ej så är det pinsamt. Riktigt pinsamt. Och riktigt, riktigt dåligt.
Ensamma mamman - ja, det där har jag också råkat ut för och det jag funderar en del på hur de föräldrarna tänker. Kanske inte alls. Eller så blev de bara så rädda och lät oron gå ut som ilska över den som faktiskt hjälpte. Jag vet inte. BRA att du också är en sådan som hjälper till.
Hälsingemaman - ja, jag hoppas också det, att de såg och lärde. Och skämdes lite. Och agerar annorlunda nästa gång.
Sara - ja, det borde vara en självklarhet, men det är det tyvärr inte för alla. Sorligt, men sant
Marika - heja Italien! På många sätt och vis
Caroline - tack snälla du. Även om jag inte förväntar mig ett tack. Jag gjorde ju bara det som varje vuxen människa i närheten skulle ha gjort. Men ändå - tack!
Jossahanna - spännande historia. Ja, jag undrar också varför föräldrar reagerar så. Är det för att de faktiskt varit så oroliga att oron kanaliseras genom ilska. Det är nästan så att jag hoppas på det, för annars verkar det väldigt konstigt. Fast tyvärr blir väl många föräldrar oroliga om någon vuxen hjälper till för mycket också. DEt finns sån rädsla och misstro i vårt samhälle idag.
Smultron - åh vad härligt! Vad glad jag blir av att läsa om dina erfarenheter kring det här. Mina är ju inte sådana, men din kommentar andas hopp. Tack
Helen - njae..jag gör så gott jag kan. Varken mer eller mindre. Men...tack snälla du. Och vad kul att se dig på foto!
Toril - ja, det var det jag ville ge henne också. Ett möte. En känsla av att hon betyder något. Att en vuxen ser, agerar och reagerar. En sån förebild vill jag vara. Att inte göra något alls är att kränka och göra händelsen ännu lite värre för henne
Ingela - ja, eftersom jag var längst bort och de andra skulle ha hunnit fram mycket snabbare är det verkligen en skam att jag var den enda.
Nina - tack!
Annika - jag ser det så, jag såg henne och gjorde det enda jag kunde göra. Och det räcker. Långt.
C - ja, jag undrar verkligen om någon annan hade sprungit fram till henne om jag inte varit där. Det verkade ju inte så eftersom jag ändå var den som var längst ifrån.