Idag plockade jag fram min gamla dockvagn. Från mitten av 70-talet. Den gula. Klassiska. Retro. Och gav den till tjejerna.
Det blev succé direkt.
Signe bäddade ner Skrållan (henne plockade jag också fram för ett tag sedan) och Siri drog omkring med vagnen och skrattade.
Själv grät jag. Lite sådär i smyg. Av lycka. Och nostalgi.
För det är något speciellt att se mina egna barn leka med det jag själv höll så kärt en gång i tiden. Och den tiden känns plötsligt som alldeles nyss. Då, när vännen H och jag lekte buss i mitt badrum och min mamma var busskonduktör och klippte våra biljetter och vi satt där på den där träbänken med våra dockvagnar framför oss. Och lekte att vi åkte till stan.
Nu har jag barn. Egna barn. Som hittar egna lekar. Ibland med det som jag själv lekt med. Ibland med något helt annat. Oavsett vad så är det ren och skär lycka. M-i-n-a. B-a-r-n.
ah, suck... ljuva nostalgi. och underbara barn-lycka. fin gul vagn, min är röd med blommigt foder. lillebror är den som leker mest med den just nu faktiskt.
SvaraRaderaDina barn har så vackra namn :) Jag har länkat till dig, hoppas att det är OK.
SvaraRaderaLycka!
SvaraRaderaoch ibland är lyckan en bunt tårar. Det är så det ska vara :)
Kram!
Vilket kånkande det var upp och nerför alla trappor, ha ha ha !!! Har sålt min röda, den bor numera i Vadstena. Kram på dig, H.
SvaraRaderaFru a- ja, ljuvliga nostalgi. Och härligt att du har din vagn kvar, och att den används.
SvaraRaderaEveryday Matters - tack! Och vad kul att du länkar till mig. Det är bara skojigt!
Nina - lyckan har många ansikten.
H - är det sant, har du sålt din röda nostalgivagn! Ja, där ser man. Men jag tror att den har det bra där den är nu också, och skapar nya minnen.
Och ja, det var ett evigt kånkande med de där vagnarna. Fast mest för dig kanske, eftersom vi mest lekte buss hos mig.
Nyköpingshelg snart va?