Den kom in i mitt liv för över tjugofem år sedan. Då var jag en av få som älskade orienteringsdagarna i skolan. Att få vara ute i skogen hela dagen - springa, kolla kartan och sen sitta på en stubbe någonstans och dricka varm choklad och äta prickigkorv-mackor.
Jag gillade att springa både långa och korta sträckor. Minns att jag ställde upp i skolmästerskapen på 800 meter, jag var den i min skola som sprang den på snabbast tid (sen låg jag i lä när det kom till att tävla mot andra skolor, men det är en helt annan historia).
När min pappa gick bort sprang jag många, långa mil i veckan. Det var mitt sätt att sörja. Att få en stund med mina egna tankar och ibland för att fly från det som gjorde ont, ont. Jag sprang mest runt ån i närheten av bostadsområdet där jag bodde. Där var det asfalt. Och jag sprang för mycket, för ofta och för länge. Det slet sönder mina benhinnor, och sen var jag ifrån löpningen länge.
När jag flyttade till Stockholm började jag springa med min nuvarande man några gånger i veckan. Det var relativt korta sträckor och jag hittade aldrig mitt flow. Istället hittade jag yogan, och sen var den mitt allt och min enda träning i över sex år. Löpningen fanns där, ibland, men långt ifrån på regelbunden basis. Och i många år påminde den mig för mycket om min pappas död.
Efter graviditeten med Signe avråddes jag från att springa, av min naprapat. Han tyckte att min höft behövde vila. Så då fick den vila. Ända tills i våras, då jag och vännen J bestämde oss för att börja springa och träna till Tjejmilen.
Jag har motionsspåren precis utanför husknuten. Skogen. Mälaren. Ljuvligt underlag och en massa olika slingor att välja på, långa som korta. Det finns liksom inga ursäkter för att inte snöra på sig skorna och ge sig ut. Istället blir löpningen min ursäkt för att komma ifrån det som brusar starkast runt mig. Bara jag och min andning. Jag och mina tankar. Och nu också mina nya löpskor. Inköpta igår. På Löplabbet *. Invigda idag.
*Och jag rekommenderar verkligen alla att köpa sina löpskor där. Att få proffsig hjälp. Att prova ut skor efter belastning, pronation och fotens uppbyggnad. Grundlig undersökning, löpning på band och kompetenta säljare. Och så var det häftigt att se sig själv springa, att verkligen få veta hur jag springer.
Det är något magiskt med all fysisk träning tycker jag. När kroppen får arbeta får tankarna ofta en annan slags ro. Och Löplabbet, ja, jag kan bara hålla med dig! Jag har fått gjort mina inlägg där som gör att jag faktiskt äntligen kan gå utan att ha ont igen. Och det räcker långt fastän det känns som en stor distans till de där löprundorna. Som jag är lite avis på...
SvaraRaderaSkulle vara kul att höra om du har något mål med löpningen och i sådana fall vad?
SvaraRaderaOch för mig har det alltid varit precis tvärtom. Har avskytt löpning ända sedan skoltiden för att inte tala om orientering. Kändes som ett straff. För 10 år sedan tog jag och min dotter som då var 13 itu med vår egen löpning och började smått smått. Idag springer hon långt och älskar det. Jag har tappat det igen. Känt att det inte är för mig. Men när jag läser dina rader blir jag inspirerad. Kanske ändå...
SvaraRaderaJag har många gånger tänkt att jag kanske skulle börja springa. Har ett motionsspår precis bredvid husknuten. Men jag tycker det är så förbenat tråkigt. Kanske är det bara en tröskel jag måste ta mig över. Min hund kanske skulle gilla att följa med ut i spåret??? Ja ja, en dag kanske!
SvaraRaderaKul att du hittat tillbaka till löpträningen i alla fall!
Du är duktig du som springer tycker jag! Heja dej!
SvaraRaderaLöplabbet ja...absolut bäst och värt varenda krona om man frågar mig. Jag trodde så länge att jag hatade att springa...tills jag verkligengav det en ordentlig chans...och det är underbart och verkligen för mig. Men nu i en månads tid har jag kommit allt längre ifrån det. tyvärr. jag vill så gärna, men är så trött så trött efter jobbet. så jag väljer varje kväll att sitta still istället. och det är ju inte optimalt. men var sak har sin tid tänker jag. jag ska bara få tummen ur...Stor kram till dig!
SvaraRaderak - att gå utan att ha ont måste vara fantastiskt. Heja dig. Och heja Löplabbet. Och ja, när kroppen får jobba får tankarna ro, det tyckte jag var fint skrivet. För så är det verkligen. För mig i alla fall.
SvaraRaderaTina - Det här året var mitt mål att kunna springa en mil och genomföra Tjejmilen. Det har jag gjort, hurra hurra! Nästa år funderar jag på att springa halvmaran. 2012 hägrar Lidingöloppet och året därpå vill jag springa Stockholm Marathon. Så ser löptankarna ut nu, såvida jag får hålla mig frisk och stark.
Annika - nej, kanske är inte löpning något för dig. För så det är det ju, vi kan ju inte gilla allt. Men det går ju alltid att testa igen, för att se. Människan har ju ändå en längtan efter förändring.
Helen - Kanske är det helt enkelt så att du faktiskt inte gillar att springa. Jag propagerar starkt för motion och träning men det är minst lika viktigt för mig att propagera för glädjen i träningen/motionen. Finns inte den så lyckas vi inte.
Så hitta det du tycker är roligt, det är mitt tips!
Toril - tack söta du!
Fröken blund - ja, var sak har sin tid. Och jag förstår att du är trött när du kommer hem från jobbet. Låt det få vara så ett tag så tror jag att du hittar din energi snart. Kram från mig.
SvaraRadera