Att vara mamma är att vara sina barns största idol. Och så mycket, mycket mer.
Jag gillar det, att vara en idol, för dem. Men jag gillar inte att bli kvävd. Att liksom bli sådär alldeles för mycket älskad så att man inte kan slita sig ens en endaste sekund för att gå på toaletten ifred.
Vi har hittat våra rutiner på vardagarna, jag och mina små. När mannen jobbar och det bara är vi fungerar det praktiska och kärleken och allt däremellan finfint. Det blir ett flow, vi vet vad som är bäst för oss.
På helgerna är både mannen och jag hemma och då är det på något vis som om barnen ändå försöker vara kvar i hur det är alla andra dagar. Och det är inte så konstigt, tänker mammadelen i mig. Men Maria-delen blir frustrerad över att vara den enda som duger när det gäller att tvätta händerna, lyfta upp ur sängen, torka munnen och hämta mat. Och allt annat. Pappa ignoreras med starka "Nej! Mamma ska, mamma kom!". Det blir en kamp. För jag vill ha min egen tid. Och mannen vill ha tid med barnen. Och alla längtar vi efter lite lugn och ro.
Jag väljer mina krig. Ibland ger jag med mig och låter dem få sin vilja igenom. Det är liksom enklare att ta med lilla Siri in på toaletten än att ha henne skrikandes utanför. Men ibland vägrar jag. Då kan Signe skrika sig hes för att bli buren av mig, men sitter jag och äter då sitter jag och äter.
Det slår mig att så här är det sällan för mannen. Han kan göra sitt utan att barnen är där och pockar på uppmärksamhet. Han kan tillbringa flera timmar i källaren utan att barnen ens reflekterar över att han är där. Om jag försöker göra samma sak har jag två barnen efter mig. Hela tiden.
Det är magiskt. Att vara mamma. På många, många sätt.
Ja, visst är det både magiskt och tröttsamt att vara mamma. En pappa har mycket mera fritid.
SvaraRaderaDet där modifieras lite när de växer (kanske för att jag har killar...).Det finns saker man SKA göra med pappa. Men när de är sjuka är det ändå mamma igen. Underbart och jobbigt samtidigt.
"En pappa har mycket mera fritid".
SvaraRaderaDet där är ju inte sant. Jag tycker man kan skriva om det till "den som tillbringar minst tid med barnen har mest fritid".
Barn gör alltid ett förstaval av den förälder de tillbringar mest tid med (som Yogamamma skriver), oavsett om det är mamma eller pappa.
I vårt hem har det av olika anledningar varit likadant; att det varit jag som tillbringat mest tid med barnen. Det ger exakt de effekterna som inlägget beskriver. Och det tär stundtals, det där att ständigt ha med barnen i alla beräkningar kring de sysslor jag utför.
Jag går inte in på någon jämställdhetsdiskussion här... :)
Men när det gäller barnens förhållande till föräldrarna som individer, så går kvantiteten före kvaliteten i de allra flesta lägen.
Bra och viktigt inlägg.
Ja, jag tror också som Anna här ovan att det handlar om den som spenderat mest tid med barnen. Hos oss är det nämligen ganska ofta tvärtom. Eller så duger båda. För min make har spenderat enormt mycket tid med barnen. Helger som jag jobbar tar han hela lasset. Och han har dessutom varit hemma med båda under viktiga utvecklingsfaser. Jag kan ibland bli sårad av valen de gör, men samtidigt förstår jag ju dem och försöker kompensera på sådana sätt som jag kan. Kvantitet är verkligen ett försprång på många sätt...
SvaraRaderaHos oss är det faktiskt inte så, i alla fall inte med storebror (lillasyster är fortfarande så liten och hon är lycklig så länge hon får omvårdnad och kärlek, oavsett av vem). Jag har nog tillbringat mer tid med honom (föräldraledigheten delade vi lika men sen var jag hemma mycket iom täta graviditeter och sjukskrivning) men han föredrar i nio fall av tio sin pappa....
SvaraRaderaEller det är inte helt sant heller för det är nog oftast så att vi båda duger lika bra men om han är ledsen eller inte kan sova då är det pappa som måste träda in för att trösta eller få honom att somna.
Den där stora kärleken som man både själv känner för barnen och som man också får tillbaka, den är verkligen magisk!
Jag tror som några av de andra skriver, att barnen tyr sig till den de spenderar mest tid med.
SvaraRaderaHär hemma står jag högst i kurs av Lillans föräldrar.
Och jag tänker att visst är det jobbigt att inte få vara ifred någon gång inom hemmets fyra väggar när hon är vaken. Men å andra sidan tror jag att det verkligen skulle vara jobbigt om hon föredrog sin pappa framför mig. Det vet jag inte om jag skulle klara av.
Kram till dig!
Precis så här är det hemma hos oss också. Flera här i kommentarerna är ju inne på att det beror på vem som är mest med barnen. Det ligger nog mycket i det men jag vet inte om det är så enkelt. Det beror nog också på andra faktorer också, som hur barnet upplever att det är "tillåtet" att kräva förälderns uppmärksamhet. Efter att ha burit barnet inom sig och sedan funnits där för amning styrt av barnets behov, så tror jag att det grundläggs redan där. En sak är dock helt klar: när det gäller barn och tid går kvantitet helt klart före kvalité!
SvaraRaderaJa jag känner så igen mig.....
SvaraRaderaMarika - ja, det går ju i perioder tänker jag. Och så får det vara. Och det ÄR magiskt att vara mamma, på många sätt och vis
SvaraRaderaAnna - ja, så är det ju, att det är den förälder som tillbringar minst tid med barnen som har mest fritid. Fast det beror ju på vad man lägger i ordet fritid. Det kan ju också diskuteras.
Och kvantitet går alltid först när det gäller barn. Det där med kvalité finns nog inte riktigt i deras värld, de är lika glad för ett glas vatten i soffan framför Bolibompa som med en heldag på Skansen tänker jag. Tack för dina tankar
K - att bli sårad av barnens val känner jag så väl igen. För min man tycker att det är tufft att inte kunna få vara förstahandsval när vi båda är hemma. Det tär. På oss båda. På olika sätt. Tack för din tanke!
Ingela - jag tror att det är olika i olika familjer. Och också att det är olika i olika sitationer och skeden.
C - Jag håller med -jag vet inte riktigt hur det skulle kännas att vara den som blir "bortvald". Eller jo, det vet jag. När jag jobbade i våras och min man var pappaledig så var det honom som lilla S föredrog i första hand. Stora S har alltid varit mera "mammig"
Anna Fredag - ja, kanske handlar det om andra krafter också, jag vet inte. Men när mannen var pappaledig i våras var det honom som lilla S föredrog framför mig. Stora S har alltid varit lite mer "mammig" så det blev inte lika tydligt och stort för mig som det nu är för mannen. Tack för dina tankar!
BusNova - ja, vi är flera som upplever det