Det kommer för alltid att finnas starkt i mitt minne.
De där orden
Den där magiska meningen.
Ögonblicket.
Jag hade verkligen önskat att det skulle bli precis så.
Jag hade affirmerat, visualiserat, tränat, övat avslappning och målbilder, fokus och smärttålighet.
Verkligen, verkligen önskat och jobbat.
Och andats.
För jag hade en dröm om att andas ut mitt barn.
Utan bedövning. Utan komplikationer.
Bara jag. Mitt barn. Och andningen.
Första värken kom på morgonen. Tätt följd av andra.
Jag andades igenom dem alla. Så mycket och länge jag kunde. Ända till mannen sa ”nej, nu ser jag att du har väldigt, väldigt ont, nu åker vi in”.
Och in åkte vi. Med taxi. Värkarna. Och andningen.
Jag hann notera att det var ett behagligt inskrivningsrum. Att det fanns tillgång till det jag behövde.
Sjuksköterskan som tog emot oss bad mig att lämna ett urinprov och visade mig till toaletten.
Där och då kom den där djuriska värken, tätt följt av det djuriska lätet som fick sjuksköterskan och barnmorskan och min man att komma springande.
Av med kläder. På med sjukhusrock. Upp i sängen. Snabb undersökning. Och så de där orden. Den magiska meningen:
”men gumman, du är helt öppen, det finns inga hinnor kvar, ni ska alldeles snart få träffa er bebis”.
Och några krystningar senare låg hon på min mage. Fina, fina Siri. Välmående och alldeles ljuvlig.
Och jag – jag hade andats ut henne, och fått min drömförlossning. Den förlossning jag önskar alla.
Hej hej!
SvaraRaderaVilket magiskt ögonblick, så fint när du beskriver det.
Kramar*
/V
Wow, häftigt! Hur länge hade du yogat när du födde ditt första barn?
SvaraRaderaViralila - ett av de vackraste i livet
SvaraRaderaMaria - När jag fick Signe hade jag yogat i två år, relativt regelbundet. Då tränade jag också på andning och målfokuserig och smärttålighet innan förlossningen, men för mig kom smärtan som en total överraskning. Vid andra förlossningen kände både jag och kroppen igen smärtan, och så hade jag ytterligare två års yogaträning bakom mig.
Kram
Maria, du hade en sådan första förlossning som jag TRODDE att jag skulle ha...efter 36 timmar utan smärtlindring och med hallucinationer så blev jag räddad av en epiduralbedövning! Allt jag inte hade tänkt hände. Men jag jag fick världens finaste lilla tjej.
SvaraRaderaAnnika - den förlossning jag beskriver här är förlossningen med Siri. Min första förlossning var inte alls såhär. Jag hade tränat en hel del då också, på andning och målfokusering, men smärtan överrumplade mig helt. Den gången blev det epidural (som dessutom gav mig jobbiga biverkningar) och en känsla av att tappa allting. Men en fin tjej fick jag. Tack och lov.
SvaraRaderaKram, tack för att du delar med dig
Så magiskt!
SvaraRaderaJag vill föda barn varje dag, men slippa allt det andra. Åhhh vad underbart det är när det fungerar.
Kattmamman - ja, så kan jag också känna efter den här andra förlossningen. Eller så kände jag efter den första också, för det är så jäkla fantastiskt och häftigt och makalöst vackert det här med att föda barn.
SvaraRadera