Tröttheten, del trehundrafemtio (eller något)

Jag har sovit uselt i en hel vecka. Siri hostar och hostar och väcker både mig och Signe. Och Signe vänder och vrider sig i sängen och rätt vad det är så har jag hennes fot på min mage. Mannen har varit bortrest och fått sova ut på hotell. Nu sover han i källaren för att fortsätta sova ut för att bli av med en förkylning som vägrar släppa.

Och jag. Jag är så trött så att jag håller på att gå sönder. På riktigt. Det enda jag drömmer om är att få ligga under mitt tjocka duntäcke i flera dagar. Att slippa hämta och lämna på dagis. Att slippa laga mat och torka kiss. Att inte behöva planera och strukturera. Att liksom bara få grotta ner mig i min trötthet, sova ut och vakna till ett leende i spegeln. Nu möts jag mest av trötthetsrynkor och mörka ringar (som tack och lov kan sminkas över hyfsat).

Veckan som kommer handlar om att få till vardagen med jobb och barn och att få till det där läkarbesöket med Siri för att äntligen få bukt med om det är förkylningsastma hon lider av.

Jag tackar min senaste andningskurs för att jag har verktyg som ändå gör att jag håller mig flytande. Och jag tackar vännen H för en lyxig dag i Nyköping igår. Vi kom iväg, bara hon och jag, fick shoppa, prata till punkt och dricka kaffe i flera timmar utan att någon avbröt och ställde krav.