Att inte riktigt hinna

Det har varit tuffa månader. Med Siris hosta. Med gräslig sömnbrist. Med att försöka klara jobb och allt det där andra som ändå behöver göras.

Det är mycket som fått vänta.
Mycket jag inte hunnit med, orkat med eller helt enkelt inte velat göra.
Sömnbrist gör de mest konstiga saker med en.

Jag har glömt en massa, missat att ringa tillbaka till vänner som sökt mig, inte själv hört av mig till de som står mig nära.
Det har varit en transportsträcka. Vakna klockan fem. Gå upp. Jobba. Hämta barn. Fixa allt med hemmet. Lägga barn. Och så stupa i säng själv, strax efter nio.
Och så där har det hållit på.

Ibland har jag brutit det. Ibland har jag både orkat och velat rulla ut yogamattan, snöra på mig löpskorna eller åkt in till stan för ett glas vin.
Oftast har jag inte orkat eller velat.

Men nu ser vi ljuset i tunneln. Nu sover vi alla bättre sedan några veckor och efter att verkligen ha fått känna på den riktiga tröttheten (för det var liksom först när jag fick sova ordentligt som jag kände hur trött jag egentligen var) så börjar energin komma tillbaka.

Jag orkar. Jag vill. Och jag längtar.

Och för att verkligen låta tiden få vara lite lugn och långsam så åker vi till barnens mormor och firar påsk. I nästan en vecka.

Glad påsk!