Jag rymde hemifrån

Jag sprang hemifrån igår. Med gråten inte bara i halsen utan över hela mig.
Jag sprang rakt ut och skrek något på engelska så att barnen inte skulle förstå.
Fast förstod, det gjorde de ändå.

Sedan slängde jag mig i bilen, med min andning och mannen på utsidan. Både borde ha fått varit med. Men jag sladdade därifrån. Vild och galen. Eller kanske snarare arg och ledsen.

Jag körde tills jag inte längre såg något. Tills tårarna tvingade mig att stanna.
Den där parkeringen, på grusplanen, strax intill det stora slottet där det bor en man som jag alltid har tyckt varit patetisk, vill jag nog aldrig någonsin se igen.

Paniken var där, med mig, och det fysiska illamåendet. Och att snyta mig, gaska upp mig och börja om som jag gjort så många gånger förr, det klarade jag inte, det gick bara inte. Så min ovana trogen ringde jag den enda vän jag kände att jag vill visa mig så trasig inför.

Hon såg mig. I all min skit och allt mitt elände. Och hon stod kvar, med kärlek, te och en varm famn. Och jag, jag grät som ett barn.

Det finns saker, kära ni, som jag önskar att jag kunde skriva här. Det kanske inte är så illa som det låter, eller så är det precis vad det är, men jag behövde i alla fall få skriva det - att jag rymde hemifrån igår, men att jag är tillbaka igen.