fredag, maj 20, 2011

Jag rymde hemifrån

Jag sprang hemifrån igår. Med gråten inte bara i halsen utan över hela mig.
Jag sprang rakt ut och skrek något på engelska så att barnen inte skulle förstå.
Fast förstod, det gjorde de ändå.

Sedan slängde jag mig i bilen, med min andning och mannen på utsidan. Både borde ha fått varit med. Men jag sladdade därifrån. Vild och galen. Eller kanske snarare arg och ledsen.

Jag körde tills jag inte längre såg något. Tills tårarna tvingade mig att stanna.
Den där parkeringen, på grusplanen, strax intill det stora slottet där det bor en man som jag alltid har tyckt varit patetisk, vill jag nog aldrig någonsin se igen.

Paniken var där, med mig, och det fysiska illamåendet. Och att snyta mig, gaska upp mig och börja om som jag gjort så många gånger förr, det klarade jag inte, det gick bara inte. Så min ovana trogen ringde jag den enda vän jag kände att jag vill visa mig så trasig inför.

Hon såg mig. I all min skit och allt mitt elände. Och hon stod kvar, med kärlek, te och en varm famn. Och jag, jag grät som ett barn.

Det finns saker, kära ni, som jag önskar att jag kunde skriva här. Det kanske inte är så illa som det låter, eller så är det precis vad det är, men jag behövde i alla fall få skriva det - att jag rymde hemifrån igår, men att jag är tillbaka igen.

22 kommentarer:

  1. Oj, stackare! Riktigt skönt att du har en sådan vän du kunde åka till i alla fall, det tror jag inte är alla förunnat. Kram till dig och hoppas det är lite bättre idag!

    SvaraRadera
  2. Åh, tyvärr vet jag alltför väl vad det innebär att känna sig galen bortom kontroll. Vad det än är som får dig att må så så sänder jag all styrka!

    SvaraRadera
  3. En stor famn full av tröst och kramar får du här. Och jag tänker att den där halva sidan i dig, den kanske vill släppa fram något men att det blir mest ont i ditt öra...om du förstår hur jag menar? Och jag tror ärligt talat, att vi alla har varit i den där sitsen som du var i igår. Själv gjorde jag exakt samma sak för en massa år sedan men hade ingen vän att ringa så jag kramade ett träd. Inte så tokigt heller ;) Må gott!

    SvaraRadera
  4. Söta fina du! Kramar om dig med världens största bamsekram. Det kommer ordna sig så småning om, vad det än må vara. Tänker på dig!!

    SvaraRadera
  5. En stor styrkekram från mig också, som också lämnat hemmet och kört i väg vild och galen vid tillfällen.

    SvaraRadera
  6. En stor styrkekram från mig också, som också lämnat hemmet och kört i väg vild och galen vid tillfällen.

    SvaraRadera
  7. Åh, stor kram. Hoppas det redan är bättre. Och skönt med en sån vän.

    SvaraRadera
  8. Åh... känner igen! Styrka till Dig!
    Marie JM

    SvaraRadera
  9. Kramar från mig med och skönt att få ventilera hos någon som känner en så där villkorslöst väl. Och här också för den delen på något sätt fastän du inte berättar allt. Kram igen!

    SvaraRadera
  10. Hej hej!
    *Sänder styrkekramar* Tur att du har en sådan fin vän. I bland behöver man rymma hemifrån, för att komma tillbaka. Hoppas du mår bättre nu.

    Ljus*
    /V

    SvaraRadera
  11. Kram till dig! Hoppas det känns bättre idag, både örat och känslorna.
    Lyckliga du som har en sån vän i sådana situationer.

    SvaraRadera
  12. Nej, nu börjar jag gråta också... känner så för dej i dina ord. Kramar om dej i hjärtat och sänder över en famn med förtröstan och är tacksam att du har en sån underbar vän!

    SvaraRadera
  13. Skönt att bara släppa ut det. Kram

    SvaraRadera
  14. Ni är fina ni, kära bloggvänner och bekantskaper.
    Jag säger Namaste och kramar om er alla!
    Tack!

    SvaraRadera
  15. oj och åh och fan. och kram. och vad tuff du är som skriver så mycket som du ändå gör. jag önskar jag vore lika tuff.

    SvaraRadera
  16. Fru A - ja, jag kanske är tuff, eller så är jag bara helt galen. Men ibland behöver man få flippa ut lite. Kram och tack!

    SvaraRadera
  17. Vad starkt av dig tycker jag, att ringa den där vännen. Att inte gömma sig och låsa in sig med tårarna. Det gör nästan alltid jag. Skickar en riktigt varm stärkande kram. Och även om jag inte vet vad du går igenom alls så kan jag så väl leva mig in i känslan du så starkt beskriver om att fly sådär, hals över huvud...Jobbigt men ibland nödvändigt.

    SvaraRadera
  18. Borgarbrackan - ja, jobbigt men nödvändigt. För att visa allvar. För att starta något nytt. Kram och tack för din kommentar

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!