Jag har det. Fina vänner.
Vänner som ställer upp.
Som finns där.
Och i nöden prövas vännen. Eller hur det nu var. Och i allt som hänt (och fortfarande händer) så finns de där, och på något smärtsamt vis har jag också förstått att det inte är alla förunnat.
Så ingen är gladare än jag. Just nu. Hur konstigt det än låter. För jag har vänner. Som kokar te mitt i natten. Som skrattar med mig över en latte i solen. Som skickar ett mess, bara sådär. Som låter mig vara, i det som är, utan pekpinnar eller en önskan om att föra över sin egen sanning. Som säger "fan, vad jag älskar dig!" på ett sånt starkt och självklart sätt att det känns ända ut i fingertopparna.
Och för första gången på länge har jag inte ord för hur mycket det betyder för mig.
Så sant, det är inte alla förunnat. Så ta vara på din underbara vänner! Kram Helén
SvaraRaderaJag skrev ett nästan likadant inlägg idag.
SvaraRaderaMed vännernas hjälp klarar man allt.
Kramar till dig som verkar ha det ungefär som mig.
Hej hej!
SvaraRaderaVad fint skrivit!
Kramar*
/V
Vännerna, våra livlinor!
SvaraRaderaHelén - ja, jag tar tillvara. Och njuter
SvaraRaderaKattmamman - ja, jag lusläser din blogg och inser att vi är på ungefär samma plats, i alla fall tankemässigt. Så den där fikan - den får vi ta snart. Kram till dig
Viralila - Kram
Nina - ja, en av dem. Kram!