Jag hade en period i tonåren när jag nästan bara lyssnade på klassisk musik.
Den perioden försvann men jag har alltid sett mig som den där kvinnan som dricker rödvin och lyssnar på klassisk musik medan de vita gardinerna svajar i vinden. Eller något.
Det är bara det att jag inte riktigt varit där. I det.
Men så såg jag filmen "Till det som är vackert" och blev handlöst förälskad. Igen. I den klassiska musiken. Så nu är det nästan det enda som jag letar fram på Spotify. Och precis som i tonåren så inser jag att det näst intill är omöjligt att göra något annat när musiken är där. För den äter mig. Letar sig in överallt. Tar över.
Och jag låter den göra det. För det är alldeles ljuvligt att vara sådär handlöst förälskad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för just din tanke, den är viktig!