fredag, juli 15, 2011

Att längta efter tid

Jag önskar att vi kunde prata till punkt, jag och mannen, Att vi hade tid att se varandra och stanna kvar med blicken.
Jag längtar efter beslut i samförstånd, delade tankar och drömmar om något mer.

Jag saknar. Oss.

Det är lite som min vän K brukar säga " att vara gift och smårbarnsförälder är att vara två men ändå så väldigt ensam".
För jag vet inte vad mannen tänker på, drömmer om eller längtar efter. Jag vet knappt vad jag själv vill. Det försvinner i vardagens praktiska bestyr och trötthet.
Livet levs mest med hjärtat i halsgropen.

Jag såg ett äldre par häromdagen, de drack kaffe på samma trädgårdscafé som vi. De satt stilla och konverserade med varandra. Hon plockade bort en smula från hans kind och möttes av ett leende.
Jag torkade utspilld saft, avbröt slagsmål och drack mitt kaffe sådär i förbifarten, nästan lite kallt.
Och jag tänker - kommer jag att sakna tiden som småbarnsförälder när jag blir tillräckligt gammal och får tillräckligt mycket tid att plocka bort smulor från mannens kind?

Antagligen.

Och ändå längtar jag efter den tiden. Nu.

10 kommentarer:

  1. Åh vad jag känner igen mig! Jag funderar mycket just nu kring ett tredje barn, och jag tror att jag egentligen vet att jag vill att vi ska bli fem i familjen. Fast jag och maken hinner ju aldrig prata om vad vi vill och tycker och känner. Och egentligen kunde vi ju stoppa här, nöja oss med att vi har två fina barn, en flicka och en pojke. Njuta av att de blir äldre och att livet antagligen blir lite lättare (på vissa sätt, och svårare på andra). Och ändå gnager det i mig att det är en till som ska komma till oss. Men kommer vi att tappa bort varandra ännu mer på vägen då?

    SvaraRadera
  2. Jag är på andra sidan av småbarnsträsket, jag är i tonårsträsket. I går firade min man och jag 15 år som gifta. Jag plockar inga smulor från hans kind men jag ger honom kärleksfulla blickar och hoppas att vi fostrat våra barn så att de verkligen vet att det finns gränser. Jag är dessutom en ung tonårsmorsa med problem som jag inte visste att man kunde ha med tonåringar och det som gör att man har energi det är gubben:) och jag är oändligt tacksam över att vi kom ut på andra sidan dimman (kommer inte ens ihåg dimman längre). Det gör ni också det gäller bara att inte lägga för stor vikt på detaljer mera på att allt finns där på sin plats , där det är tänkt att allt ska vara : du, kidsen , gubben och kärleken. Styrke kamar dig från mig med långa armar från Finalandet.

    SvaraRadera
  3. Jag vet precis vad du menar, så fint skrivet och så otroligt klokt, precis som du. Vi känner just nu av hur det faktiskt är att hinna prata lite, lite mer, kunna sitta ner lite, lite oftare i och med att A är lite större och lugnare, känner därför många knepiga tankar kring hur det blir framöver, när vi blir fler i familjen... För oss har det alltid hjälpt med smådejter i vardagen. En stund i soffan, en promenad när någon snäll person kan passa barn etc. men åh så man längtar efter den där lugna tiden tillsammans, som du beskriver hos det äldre paret. Stor kram

    SvaraRadera
  4. Känner igen mig. Men för mig är det över. Jag är på andra sidan. Mina barn har t o m flugit ur boet. Och jag längtar inte tillbaka, jo ibland förstås... men oftast inte. Levde ensam med mina barn från de var 6 och 4... och var bara 19 själv när jag fick mitt första... Tänker ibland att jag lever ett lyxliv nu när jag styr min tid själv och det bara är vi två, mannen o jag! Men, jag tänker att det är viktigt det du tar upp, den där känslan av att vara ensam fast man är två... Den borde det pratas mer om!! KRAM du fina! MJM

    SvaraRadera
  5. Ett underbart inlägg och riktigt värmande, härliga kommentarer. Nu när mina kids är 8 & 12 har mannen och jag det lättare att ge oss iväg på en promenad eller köra in till stan för en fika. Ljuvligt är det.

    Ju större de blir, desto mer kommer du också att kunna flika in med ögonblick av tvåsamhet. Tills dess tror jag att bara uttrycka längtan till varandra kommer att bära er igenom det natruliga vardagstrasslet som hör till livet som småbarnsförälder. Det och att man ibland unnar sig att låsa dörren medan kidsen tittar på en film...

    SvaraRadera
  6. Jag får säga som Judie här ovan; vilket inlägg och vilka kommentarer! Livets olika faser och vedermödor, jämsides med allt det underbara - det som gör att man orkar stå upprätt och tillochmed skratta ibland. Jag går omkring med lite samma rädslor och funderingar som du, ävenom vi också alldeles snart har en tonåringar hemma. Jag mådde inte bra som människa överlag när vi fick vår dotter, krisade som aldrig förut... så på något sätt har jag redan kommit ut på andra sidan, och kan redan nu säga att inte (heller) jag längtar särskilt tillbaka. Min rädsla idag är kanske att vi ska förlora tvåsamheten medan livet susar förbi. Vi jobbar ofta om varandra och möts knappt i dörren vissa perioder. Då kan jag gripas av panik nästan - stopp&nej, nu behöver vi kramas länge, länge och prata mycket, mycket... annars förlorar vi "oss". Den ständiga medvetenheten - den är viktig tror jag.

    SvaraRadera
  7. Jag är ofta som du, att jag längtar framåt. Tills våra barn är större, går att prata med, resonera med, vi får lite mer frihet genom att våra barn leker mer med andra osv.

    Men jag tycker faktiskt ändå att vardagen ger möjlighet till samtal med maken om man försöker och inte heller måste ha tretimmarssamtal eller inte acceptera att bli avbruten. Ibland får ju dock samtalet börja vid ett tillfälle och fortsätta senare. Bilresor är ypperliga för det, vare sig det är till andra sidan stan eller till Norrland. Igår stod vi på lekplatsen maken och jag och tittade på när dottern lekte och hade andra barnet i famnen, och stod ändå och pratade om rätt allvarliga saker.

    Så jag tror att det handlar mycket om att man gör mycket tillsammans hela familjen, inte för ofta delar upp sig osv. Då blir det i min familj i alla fall plats för samtal.
    Men det kanske blir annorlunda när barnen blir äldre, detta är just nu med små barn.

    SvaraRadera
  8. Anna/Fru C - Vi hade tankar kring ett tredje barn ett tag, men har nu bestämt oss för att vi är glada och nöjda som det är, med våra två små döttrar. Och ärligt talat vet jag inte om jag skulle orka att börja om igen. Graviditet och förlossning är inga problem, eller har inte varit tidigara i alla fall, det är de första tre åren som jag tycker är riktigt, riktigt jobbiga. Och särskilt om vi skulle få ännu ett barn som sover så dåligt som Siri har gjort.
    Och så finns tankar på vad som skulle hända med familjen om vi fick ett sjukt barn. Hur skulle det bli.
    Dessutom närmar jag mig fyrtio med stormsteg, mannen har redan passerat gränsen och vi känner oss lite för gamla för att börja om. Hade jag varit yngre så hade jag kunnat tänka mig att vänta några år och sedan skaffa ett barn till, men det är inte aktuellt nu.
    Det låter härligt att ni funderar på en trea. Jag hoppas och tror att ni lyckas och att allt går finfint! Och finns längtan där, hos er båda, så tycker jag inte att ni ska nöja er, även om jag förstår vad du menar. Kram och tack för din fina tanke.

    Receptfritt från yogateket - Låter betryggande att du inte längre minns dimman, jag hoppas att det blir så även för mig.
    Och vad är det man brukar säga - små barn - små bekymmer, stora barn-stora bekymmer. Jag tror dessvärre att det är så. Eller som en kollega till mig sa när jag beklagade mig på att jag inte fick sova på nätterna "ja, du vet ju i alla fall var barnen är nånstans". Tack för din tanke!

    Sandra - Jag tror att det blir en helt annan sak för er, A är mycket större än vad Signe var när hon blev storasyster. Och så länge man är medveten om vad man längtar efter i förhållandet så tror jag att man fixar det. Och ni är så duktiga på små stunder för er själva, du och B, så ni fixar det! Kram, tack för din tanke

    MJM - ja, den där känslan av att vara ensam fastän man är två, den är tuff, och den är det ingen riktigt som vill tala om, upplever jag. Så jag kanske ska ta tag i det. Kram, tack för din tanke!

    Judie - ja, tack, jag har fått jättefina kommentarer från er alla. Känns som att jag får mest respons på mina mamma-pappa-barn-inlägg, men det är ju också många föräldrar som hänger här.
    Och ja, jag tror också på att uttrycka längtan. Då finns medvetenheten där. Och då kommer man långt. Tack för din fina tanke!

    Nina - ja, den där medvetenheten, den är så sjukt viktig. Det är när vi förlorar den som vi förlorar oss själva. För din tanke, du fina

    Alexandra - ja, det gäller att hitta stunderna och ta tillvara på dem. Vi försöker, jag och mannen, och känner att vi får mer tid nu när det är semestern. Annars är det svårt. Vi jobbar olika tider för att slippa ha barnen alltför långa dagar på dagis och är på grund av det trötta på olika tider. Jag är morgonpigg och han är kvällspigg. Så det blir svårare, men det är inte omöjligt. Dessutom försöker vi se till att vara tillsammans så mycket som möjligt, hela familjen, när vi är lediga, men med två små barn med olika behov så finns vår vuxentid inte där på samma sätt. Och så tröttheten, den tröttheten.
    Tack för din tanke!

    SvaraRadera
  9. Älskade du, gud vad fint!! Och igenkänning rakt igenom! Puss!!

    SvaraRadera
  10. Snor och glamour -ja, vi är många (tyvärr vill jag nog skriva här) som känner igen oss.
    Kram

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!