Sommarbloggaren - Nina (om att förenkla och skala av)

Nina är en vacker yogini som jag lärt känna via bloggen. Hon andas yoga, i allt hon gör. Och hon skriver lika vackert om det på sin blogg Solhälsningar och huvudstående.

Här är Ninas sommartext:

Det handlar mer om mer om att förenkla. För mej. Att leva enkelt, men mer helhjärtat. Det är inte den lättaste av vägar, men det är den som gör mej mer levande och ärlig. Jag har mått dåligt i många år, varit arg och besviken i ännu fler. Jag har också försökt passa in, anpassa mej och förändra mej för att upprätthålla en viss status gentemot mej själv, men kanske främst gentemot andra. Satt alltför mycket tid och energi på att fundera vad andra tycker om mej.
Märkligt nog är jag tacksam att jag haft dehär tankarna och känslorna. Annars hade jag aldrig blivit medveten och kunnat börja nysta i min härva till liv. Nu nystar jag jämsides med yogan. Jag sätter tid på mej själv och väljer bort mycket annat. Någon uppoffring är det inte, snarare en enorm lättnad. Det är så väldigt lite jag behöver - det är så väldigt lite man behöver!

Nu börjar det bli några år sedan jag gick in i dendär väggen. När hela världen ramlade över mej och jag trodde att allt handlade om mej. Sedan dess har det bara blivit bättre. Och bättre. För mej var det inte en fråga om att lägga till, utan att skala av. Ta bort onödiga lager och glädjedödande barlast.
För jag blir inte lyckligare utifrån in. Jag blir lyckligare inifrån ut.

Det handlar om mina tankar och min inställning. Mitt sätt att se på saker och problem. Mitt ansvar - min del i en relation eller situation. Det är jag själv som väljer, ingen kan eller ska göra det åt mej. Jag vill vara delaktig i mitt liv fullt ut! Därför kan jag vara tvungen att ta en del obekväma beslut, för stunden. Jag kan behöva säga 'Nej' fast jag förväntas säga 'Ja'. Det kan vara nödvändigt att jag tar ett steg på okänd mark, fast jag är skräckslagen - bara för att inse att det var precis vad jag behövde för att komma vidare. Att ha ansvar för sitt liv är att våga. Våga ta risker.
Att vara mej själv. Fullt ut. Alltmer släppa taget om vad andra tänker och tycker om mej. Jag behöver inte bekräftelse för att må bra, ävenom det såklart lyser upp min dag när någon säger att jag har vackra ögon eller har fina örhängen. Jag behöver inte heller längre förklara mej när någon ifrågasätter min yoga, min livsfilosofi, jag behöver bara acceptera i mitt hjärta att alla inte kan ha samma övertygelse som jag. Allt handlar inte om mej. Allt är inte personligt.

Och jag behöver inte alla prylar! Hur skönt är det inte att rensa ut!? Det är som att jag mer eller mindre omedvetet upprätthåller en balans mellan mitt inre och det yttre. Ju lättare jag blir inombords, desto mindre behöver jag omkring mej. Desto bättre mår jag av det avskalade. Jag omger mej med saker, som betyder något och som ger mej bra energi. Jag ger bort eller säljer sådant, som jag inte längre behöver. Det finns inte heller längre på kartan att jag skulle göra om hemma bara för att. Bara för att tapeten inte längre är så up to date eller för att gardinerna redan hängt ett år. Det finns så mycket annat att fokusera på. Annat som håller i längden och gör det lättare att vara jag. Och att vara glad i mej själv - det kan ingen möbel i världen ändra på.
Tack vare tystnaden. Allt tack vare tystnaden. Att jag haft modet att stanna upp och bara vara. Vågat möta mej själv för den jag är, med alla mina brister och tillkortakommanden. Sorger, ilskor och oförrätter. Accepterat, haft tålamod och låtit gråten komma. Konstaterat att världen inte stannar bara för att jag stannar. Insett att jag inte behöver vara delaktig i allt, att jag faktiskt kan leva ett liv där inte prylar, aktiviteter och status är viktigast - utan där Livet i sig är gott nog.

Sat Nam.