måndag, september 12, 2011

Att göra allt. Och lite till.

Vi har tillbringat en långhelg i Hälsingland..
Vi har slipat och borstat, tvättat och målat på sommarhuset.
Och samtidigt haft barnen med oss.

Det som blir extra tydligt vid sådana tillfällen är att mannen slipar, borstar, tvättar och målar på huset medan jag slipar, borstar, tvättar, målar OCH samtidigt ser till att barnen har det bra.
Inte för att det är uttalat att det är jag som ska göra det. Inte heller för att jag v-i-l-l vara den som passar dem hela tiden. Det blir liksom bara så. Det är mig barnen hänger runt. Det är mig de oftast ropar på och det är jag, som på något vis känner in , när det är dags för lunch och middag och mellis.

Mannen säger att han är trött efter helgen.
Jag är – typ slut.

6 kommentarer:

  1. & här känner man igen sig så väl... tråkigt nog eller vad ska man säga.. Kram

    SvaraRadera
  2. Att det är så. För nästan oss alla! Skickar lite energi genom rymden. Kram

    SvaraRadera
  3. "Det är jag som är mamman..." Kramar H.

    SvaraRadera
  4. Ulrika - jag är mest fascinerad över hur det blir så. Men en mamma är väl alltid en mamma. På något sätt.

    Annika - åh, rymdenergi. Härligt ;)
    Kram

    H - ja, PRECIS! Kram, snart ses vi!

    SvaraRadera
  5. det är så skumt det där. jag tror inte att det är männens "fel" heller. om det nu är någons fel. men fan. jag gillart inte det gör jag inte. men det är ju så. här oxå. ibland.

    SvaraRadera
  6. Fröken blund - jag tror att vi kvinnor "känner in" mer än männen och på så sätt ligger steget före. Oftast omedvetet.
    Kram du fina goa

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!