Vi stannade upp och mötte varandras blickar tidigt i morse, jag och den andra dagismamman.
Hon såg trött ut och när jag frågade hur hon mådde sa hon uppgivet "jag vet inte hur vi ska få ihop det, jag jobbar inte ens heltid och ändå har vi tidsbrist".
Hon var en timme sen till dagis, och till jobb, och stressen syntes i hela hennes kropp. Uppdragna axlar, ytlig andning och en flackande blick. På väg. Någon annanstans.
Hon var en timme sen till dagis, och till jobb, och stressen syntes i hela hennes kropp. Uppdragna axlar, ytlig andning och en flackande blick. På väg. Någon annanstans.
Jag mötte flera sådana föräldrar under dagislämningen. Och jag tänker på det som min egen mamma brukar säga, att hon inte förstår hur dagens föräldrar får ihop sin tid med barn, jobb och hem.
Och nej, det förstår inte jag heller.
Jag försöker få ihop det genom att prioritera. Och då handlar det ofta om vila framför städning och fix med hus. En enkel fika i trädgården framför en rad olika aktiviteter. Allt är på gott och ont, men jag behöver min vila för att orka, hitta energi och bara få vara tillsammans med min familj. Utan den skulle vi nog gå sönder. Eller så skulle jag också vara den där stressade dagismamman, men jag stretar emot allt vad jag kan. Jag vill inte ha uppdragna axlar, ytlig andning och flackande blick. Jag vägrar.
Härligaste Maria! Jag håller med dej så totalt och fullständigt! Känner igen mej i varje ord och upplevelse. Och sörjer alla som inte vågar (?) omprioritera och stanna upp. För det finns inget som är så livsviktigt att det inte finns tid för vila och återhämtning. Det är snudd på rebelliskt att tänka såhär, ja, att säga det högt. Så jag är glad att vi blir fler och fler som gör det, förhoppningsvis får vi några att vila lite mer. Sat Nam och Kram.
SvaraRaderaoch jag är lite den mamman, fast ändå inte. men jag kämpar med mina axlar just nu, det gör jag verkligen. och andningen ligger lättare än vanligt. men jag försöker. oj...vad jag försöker. Ta hand om mig själv. Och det är det som är så bra då, att man ger lite tid till att gå in här. och bli påmind. släppa tillbaka axlarna och andas på igen. tack fina yogo!
SvaraRaderaMycket bra påminnelse, ja! Och i eftermiddags, när det var jag som var tvungen att springa tidigare från jobbet och hämta på dagis för att maken är på jobbresa, tänkte jag "vi har faktiskt inte bråttom hem, jag behöver inte tjata på att skynda sig" och insåg då hur mycket jag gör det. Varje morgon.
SvaraRaderaIbland är livet väl mycket springa-springa och det är inte direkt möjligt att göra något åt det, men det gäller ju verkligen att se till så att vilan får plats däremellan. Kram till dig!
jag är också lite den mamman och försöker försöker tänka på hur man ska kunna hålla emot den, stressen. idag när jag jobbar kväll har jag haft massor med tid till lämningen och det är SÅ SKÖNT. lugn, kunna stanna lite längre när de inte vill släppa taget genast, inget hjärta som stegras och svett som bryter fram... så borde varje morgon vara.
SvaraRaderaNina - jag vet inte om det handlar om att våga släppa taget eller om det liksom bara är ett invänt mönster, att stressa och prestera, det är ju liksom så vårt samhälle ser ut.
SvaraRaderaMen jo, det är mod det handlar om ändå. I alla fall för mig. För det är provocerande att berätta att jag hellre yogar än städar. Att jag kan sitta i en smulig soffa utan att få panik. Inte för mig. Men för många andra.
Sedan handlar det ju alltid om en balans. Jag borde nog bli bättre på att städa, trots allt. Men ändå - vila is da shit!
Så heja oss rebeller känner jag!
Fröken blund - det finns en massa olika anledningar till uppdragna axlar tänker jag. Sorg i ditt fall, inte sant? Och så får det vara, det är liksom helt okej. Jag lägger ingen värdering i det. Jag blir mest lite ledsen när jag tänker på att så många kanske stressar bort det som v-e-r-k-l-i-g-en är viktigt. Jag vet att inte du gör det! Kram
K - jag tror att vi är så vana vid att stressa, på något vis. Det finns i oss och det premieras av samhället på många sätt och vis. Men det är som du säger, många gånger finns det egentligen ingen anledning. Heja dig som ser det.
Fru A - det kan vara svårt att hålla emot stressen. Några djupa lugna andetag funkar fint för mig. Andningen är central och finns alltid där. Har du kontakt med din andning kan du inte stressa (sådär ja, nu fick andningsinstruktören i mig tala) Kram!