Det är få saker som jag blir upprörd över nuförtiden. Jag vet inte om jag blivit luttrad eller om jag helt enkelt lärt mig att prioritera. Kanske är det en kombination.
Något jag däremot blir väldigt upprörd över är brutna löften. Stora som små. För mig är ett löfte ett ja. Och det står man fast vid. Självklart händer det saker som gör att löften kanske inte kan hållas och då tar jag gladeligen emot den informationen. När informationen däremot uteblir och jag sedan, som av en slump, eller genom att jag frågar, får reda på att löftet inte längre är ett löfte. Ja, då faller jag. Och blir barnsligt förbannad.
För jag har svårt att förstå. Kanske för att jag alltid håller löften. Stora som små. Missförstånd kan ske, absolut, men ändå. Ett löfte är ett löfte.
Håller med, jag blir så besviken snarare än arg. Eller snarare än blandning... Kram på dig, H.
SvaraRaderaJa, för mig är det nog också en blandning. Och det handlar om respekt. När jag känner mig respektlöst behandlad så blir jag skitarg. Och det spelar ingen roll om det är en stor eller liten grej. Kram
SvaraRaderaAtt alltid hålla löften är nog omöjligt, av olika anledningar (och beroende vad det är för typ av löfte förstås), men jag tycker det är helt okej så länge jag får (eller kan ge) en ärlig förklaring.
SvaraRaderaDet värsta som finns är tystnad, och ovisshet. Den respektlösheten tycker jag är värst, inte det brutna löftet i sig. Känslan av att jag inte är tillräckligt viktig för att personen i fråga ska bry sig om att höra av sig och berätta om ändrade planer.
Jenny - ja, att alltid hålla löften funkar nog inte. Men precis som du så tycker jag att det är okej att bryta löften om jag får en giltig förklaring.
SvaraRaderaOch ja, tystnad och ovisshet äter upp mig. Och respektlösheten.
Tack för din tanke!