Jag tänker på det här med roller.
Hur de ibland tar över och blir mer än människan bakom.
På bolaget där jag är anställd (och jobbar tre dagar i
veckan) har jag gjort en ganska lång resa.
Först var jag teamansvarig för en liten grupp och en i
gänget.
Sedan blev jag chef och plötsligt var det som att jag inte
längre fick vara med i det där gänget på samma villkor.
Tyckte de. Men inte jag.
Tyckte de. Men inte jag.
Självklart förstår jag att det blir en viss skillnad, men
inte en sådan stor som det blev då. Det var ganska chockartat för mig. Och smärtsamt.
Däremot började andra chefer visa intresse för mig. Människor
som annars mest gått förbi mig i korridorerna trots att jag hejat och varit glad.
Jag blev bjuden på lunch och verkade plötsligt väldigt intressant.
Sedan brände jag ut mig, blev sjukskriven, var hemma ett tag för att sedan komma tillbaka som teamansvarig igen. Inte som chef. Och då var det många av de där cheferna som plötsligt bara gick förbi mig i korridorerna igen, trots att jag hejade och var glad.
Sedan brände jag ut mig, blev sjukskriven, var hemma ett tag för att sedan komma tillbaka som teamansvarig igen. Inte som chef. Och då var det många av de där cheferna som plötsligt bara gick förbi mig i korridorerna igen, trots att jag hejade och var glad.
Att jag var en människa var liksom något som ofta kom i
andra hand.
Det gillade jag inte då, och jag gillar det fortfarande
inte.
Jag försöker leva yogiskt så mycket det bara går och i detta ses det som en självklarhet att vi alla är tillsammans, men ändå olika, och det är helt okej. Ingen är mer värd än andra (även om människans ego ibland är stark och tar över även där). Vi rullar ut våra mattor, håller oss på dem men andas tillsammans.
Amen på det! Håller fullständigt med dig och känner alltför väl igen det du beskriver. Och vi andas vidare :) kram
SvaraRaderaJag kan bara hålla med Annika här!
SvaraRaderaEtt andetag åt gången, det är ju det enda vi får - oavsett vilken roll vi har. Kram och take care!
Ja, det är märkligt hur en titel kan påverka och förändra människor, trots att personen bakom titeln fortfarande är densamma. Och samtidigt visar det ganska tydligt på hur många identifierar sig själva och andra med en yrkesroll. Just det där är något som jag har fått kämpa mycket med (och gör fortfarande) efter att ha varit tvungen att acceptera att jag inte längre kan arbeta med det jag älskar, åtminstone inte för tillfället. Jag har alltid identifierat mig med mitt yrke och mina prestationer och det blev en stor och tuff omställning när jag helt plötsligt bara skulle vara - jag.
SvaraRaderaAnnika - ja, vi andas vidare. Halleluja för det!
SvaraRaderaNina - ja, ett andetag åt gången det är det vi får, oavsett vem vi är. Klokt sagt av dig kära yogini
Jenny - jag tror att det är väldigt vanligt, att identifiera sig med det man gör. Inget konstigt alls, men skönt när det går att komma förbi det. Jag önskar dig lycka till på vägen. Kram från mig.