söndag, februari 12, 2012

När det straffar sig (och att lära av yogan)

I många år jämförde jag mig med andra och strävade efter att hela tiden vara bättre och ligga steget före. Oavsett vad det handlade om.
Det är en drivkraft som tagit mig långt och som också gjort att jag vågat saker som jag först inte trodde var möjliga.
Som att få in foten på en av landets största dagstidningar och stanna kvar där som journalist i två år.
Eller att få ett chefsjobb utan den minsta erfarenhet av att leda. Bland annat.

Med åren och erfarenheten och yogans hjälp har jag kommit ifrån det där mer och mer. Jag håller mig på min matta och står stadigt där,oavsett vad som pågår runt omkring. Jag är mer ödmjuk och inser min egen begränsning.
Eller lite som en av mina nära vänner, som känner mig både nu och innan, brukar säga - att jag gått från att vara lite kaxig till att vara mer prestigelös. Det tycker jag låter fint.

Men så har jag hakat upp mig lite på att jag inte kommer upp i full brygga, i min yogapractice. Jag vet att det inte går att stressa fram något, men jag längtar ändå. Och att längta är okej. Däremot kom jag, under kvällens practice, i i kontakt med en känsla som inte är lika okej - nämligen den där jämförelsen. Jag tappade fokus och började bli sur över att yogisar runt omkring mig som jag vet inte praktiserat lika länge som jag gjorde både fullbryggor och backbends. Fan dem! tänkte jag lite elakt medan jag tråcklade in mig själv i en annan avancerad asana. För att ganska snart tappa balansen och falla framåt, rakt på näsan. Lite förläget skrattande och väldigt skamsen hittade jag sedan tillbaka till min egen matta, andning och fokus. Med en läxa rikare. Tack kära yoga för att du lär mig vad som är viktigt här i livet.


Här är den: övningen som fick mig att falla på näsan - Bhujapidasana heter den, och kräver en hel del fokus. Det är yogin Petri Räisanen som visar den och jag har googlat fram bilden.

12 kommentarer:

  1. Jag ser framför mig hur du snubblar och kan inte låta bli att skratta lite. Fast ett snällt skratt förstås. :)
    Alla har vi nog positioner som vi önskar att vi klarade och en sån längtan är bra. Längtan är motivation så länge det stannar vid just längtan och inte blir krav.
    Jag tränade ett tag med en fd dansare och har nog aldrig känt mig så klumpig och misslyckad när hon under sitt första pass gick in i position efter position, till synes helt utan ansträngning. Fast yoga är ju så otroligt mycket mer än det som syns för blotta ögat. Sånt som känsla, andning och bandhas märks ju liksom inte lika tydligt utåt som förmågan att bemästra avancerade asanas (men allt det där vet du ju redan).

    Ps. Jag har min "avundsposition" i Bakasana som jag (ännu) aldrig lyckats med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag har skrattat också. Både nu och då.
      Och ja, jag vet ju allt det där som du skriver om, men när mitt ego ramlar in så är det mycket som faller. Bland annat jag :)
      Bakasana fixar jag. Så vi får väl vara lite avundsjuka på varandra då. Jag för din brygga och du för min Bakasana :

      Radera
  2. Ja det är inte alltid lätt att läppa prestigen och bara följa sin egen kropp och lyssna på den vad den vill. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska och velat vara snabb och stark, men yogan har hjälpt även mig att inse att jag måste lyssna på min kropp och vad den vill. I början tyckte jag det var jättejobbigt på yogapassen för jag är så stel och kan inte alls göra vissa rörelser men jag lär mig mer och mer att släppa "ångesten" över att jag inte kan göra dem. Ha en riktigt bra dag! Kram Jennifer

    SvaraRadera
    Svar
    1. Yogan är bra för oss prestationsprinsessor. För det går liksom inte att vara presterare i yogan. OM man inte ramlar sig så skadar man sig, förr eller senare.
      Och sedan blir det så tungt att försöka prestera, för åtminstone jag tappar andningen när jag fokuserar på "fel" saker. Tack för din tanke!

      Radera
  3. Jag har aldrig varit någon tävlingsmänniska men känner igen mig i det där med bryggan. Kommer inte heller upp fullt. När läkarna sa till mig att jag skulle ligga lågt med den fysiska träningen ett tag efter min operation, tänkte jag precis som du: Fan! Fast jag ju vet att jag kommer igen när jag kan. En dag kommer jag att fixa det. Precis som med huvudståendet. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, en dag kommer du att fixa det. Både bryggan och huvudstående. Det vet jag! Kram till dig

      Radera
  4. Har ett leende på läpparna, ja i bhujapidasana så är det fullt fokus som gäller:-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag bjuder på det leendet!

      Radera
  5. Jag kan ju bara yogaposerna på engelska ... det är "Full Wheel" ni pratar om va? Jag själv kämpar med att våga lyfta upp ett ben i taget i denna pose. Det är egentligen inte fysiskt utmanande för mig utan det sitter i skallen. Samma sak med mina handstands ... väggen är än så länge min snuttefilt. =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, full wheel är det - bridgepose. Galet kämpigt för mig. Men lyfta ett ben i taget, ska man göra det oxå? Jisses. Och väggen är även min snuttefilt i handstands

      Radera
  6. Eh, jag förstår att det krävs en del fokus... Jag kan inte heller låta bli att le lite, snällt förstås. Om inte annat vid blotta tanken på hur jag själv, stel som en pinne, skulle skulle bära mig åt för att slå knut på mig själv. Kram på dig vännen ! (från H)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äh, jag var oxå stel som en pinne innan jag började yoga på allvar. Jag är fortfarande stel i vissa poser o vissa dagar. Men med yogan värmer man upp och varje rörelse öppnar upp för nästa. Så det är bara att slå knut på sig själv :)

      Radera

Tack för just din tanke, den är viktig!