Rapport från sjuksängen

Det går långsamt idag.
V-ä-l-d-i-g-t långsamt.

Ändå mår jag förvånansvärt bra. Mycket bättre än vad jag trodde att jag skulle må.
Jag hoppas att det fortsätter så. Om inte så har jag de starka medicinerna som den snälla sjuksyrran skickade med mig.

Det var inte bara sjuksyrran som var snäll. Alla var otroligt omhändertagande, humoristiska och schyssta. Från allra första början tills dess att jag checkade ut på kvällen.
Ovanligt gott sov jag också, natten innan operationen. Jag har en fantastisk förmåga (tack yogan!) att koppla bort det som känns stressande och oroande och fokusera på att vara i nuet.

Morgonen innehöll dusch med desinfekterade tvål, fasta och packning av väska. Och sedan åkte vi in, jag och mannen (efter att han lämnat barnen på dagis).
Jag blev inskriven med en gång och fick sitta ner i ett skönt väntrum med mjuka fåtöljer och morgonteve. Trodde att jag skulle bli nervös av att sitta där alldeles själv, men nej.
Och sedan kom Susanne, den där schyssta syrran, och hämtade mig och visade mig till rummet (som jag delade med tre andra) och skämtade om snygga operationskläder. Och vips låg jag i sängen med de kläderna på mig, dropp i armen, smärtstillande i kroppen och en käck operationsmössa runt håret.
En timme fick jag vänta innan det var min tur. Under den timmen hann jag tänka på att det var så ofantligt tyst och skönt på avdelningen. Jag hann till och med slumra till (!) en stund.
Sedan kom kirurgen/gynekologen och ville göra ett extra ultraljud för att konstatera att cystan fanns kvar så att jag inte opererades i onödan.

Cystan var kvar så operationen blev av. Och den gick fint. Inte ens när jag blev ledsagad till operationssalen hann jag bli nervös. Och så ska det väl vara när personalen är proffsig och pratar och skrattar och gör det bekvämt (ja, så bekvämt det går) för patienten.

Efter att ha fått morfin blev jag ganska snart rejält snurrig. Det var nog det obehagligaste, jag gillar inte att tappa kontrollen så. Fick andas extra syrgas och sedan sprutades narkosen in direkt i blodet och jag - somnade utan en tanke på operationen.

Vaknade upp ungefär en timme senare, hann tänka "jag överlevde!" och mumla något obegripligt till personalen innan jag slumrade till.
Tre timmar senare var jag så pass pigg att jag kunde börja dricka lite vatten och blev av med dropp. Den extra syresättningen togs bort ganska snart efter operationen eftersom jag syresatte mig själv så pass bra. Jag fick överhuvudtaget höra, från flera, att jag andades så fint. Och det känns ju bra, andningsinstruktör som jag är.
Och andningen blev min vän hela eftermiddagen, för att klara av att resa mig och böja armen och komma ur sängen och gå till toaletten.
Illa mådde jag inte alls (då hade jag fått extra medicin mot det eftersom jag sa att jag lätt mår illa) och yr var jag inte heller. Bara väldigt, väldigt trött. Och så molade magen efter operationen.
Fick extra smärtstillande i form av stolpiller innan jag åkte hem. Och en fantastisk god sparrissoppa med hembakat bröd ("jajamen, här har vi inte någon äcklig sjukhusmat, här är det finfin catering" sa syrran och lassade på en extra stor portion till mig).
Vid 18 kom mannen och hämtade mig.
Och nu är jag hemma.

Jag går långsamt och har svårt att komma upp från sittande och liggande. Och sedan är det den där gasen (som sprutas in i buken under operationen för att underlätta) som ska ut ur kroppen som ger mig som träningsvärk i hela nacken.
Men annars - jag mår mycket, mycket bättre än vad jag trodde.

En cysta fattigare är jag. På ena äggstocken. Det var en  ofarlig endo-cysta (provtagning på gång) och allt annat såg fint ut.