tisdag, juni 26, 2012

När någon tar sitt liv

Idag skriver min kollega Maria Helander om självmord på sin blogg. Samtidigt uppmanar hon oss att häva tabun och rädda liv.

Självmord är tabu.
Vi pratar inte gärna om det.
Det vi inte pratar om finns inte, verkar många tänka och tycka.
Men självmord finns. I allra högsta grad. Varje år tar  runt 1500 personer i Sverige sitt liv.
För tjugo år sedan var min pappa en av dem.

Det var en jägare som hittade hans bil i skogen. Det var jägaren som ringde polisen. Det var polisen som ringde på vår dörr dagen innan midsommarafton. Jag satt i telefon med en killkompis. Min mellansyster hade precis hämtat vår minsta syster i skolan. Mamma stod och lagade mat.

Jag var inte med när hon fick beskedet. Hon var ensam med poliserna då. I vårt vardagsrum. Men när jag hörde hennes skrik förstod jag vad som hänt. Att han var död.

Han hade varit borta i två dagar. Från oss. Från jobb. Från viktiga läkarbesök.

Nu har han varit borta i över tjugo år, och ändå minns jag det som igår. När jag såg hans blåa bil åka gatan ner. Jag visste redan då att han inte skulle komma tillbaka. Jag var inte ens tjugo år men jag kände hans sorg rakt in i mig.

Han hade mått dåligt så länge. Det var många av oss som försökte få honom att förstå det. Kanske förstod han det, men kanske orkade inte längre. Eller ville inte. Jag vet inte. Jag har skapat fred med tankarna om att inte längre veta. I många år plågade de mig - att jag kunde ha gjort annorlunda, varit annorlunda, sett.
Men ett självmord är aldrig någon annans ansvar.

Vi fick ingen hjälp som familj. Livet gick vidare. Allt sopades under mattan. Jag tog på mig rollen som extramamma till min minsta syster, som bara var sju år då. Jag växte upp snabbt. Tog ansvar, blev praktisk och duktig. Ännu mer duktig.

Det var först tio år senare som allt pyste ut. Där, på det där yogalägret. Jag är glad för det. Glad att jag fått sörja och läka och gå vidare. Med en massa fin hjälp.

För dig som vill ha stöd i det här, för egen del eller någon anhörig så finns stödföreningen SPES. Läs gärna även den här broschyren 

Tips på fina böcker är Pappa tog sitt liv av Sanna Hagman och När någon tar sitt liv av Alfred Skogberg.

17 kommentarer:

  1. Så fantastiskt att du delar med dig.
    Kommer från en familj full av deprimerade och det hyschas för fullt när någon försöker ta upp något om självmord. Detta gör bara att man mår mera illa. Och skumt är det för sen kan de mycket väl rabbla upp alla som dött i cancer, dock ej familjemedlemmar, den senaste tiden...mmm det här väcker många tankar i mig.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är konstigt att det här med själslig ohälsa är så tabu. Inte konstigare att få ont i själen än i ett ben tänker jag. Men jag vet ju hur jag själv hyssjat. Tror att vi behöver prata mer om det här.
      Kanske ska vi starta ett Prata om det- projekt?

      Radera
  2. Oj Maria. Du verkar ha kommit långt i din egen bearbetning när jag läser din text. Och det är ju så att alla har ansvar för sitt eget liv. Hur det än är runtomkring. Men jag har en god vän vars föräldrar och bror tagit livet av sig alla tre och hon har det tufft. Trots allt blir man lämnad även om någon är väldigt sjuk. Och vem är frisk som tar sitt liv? och med det menar jag att man kanske har en skörhet eller någon bipolär sjukdom eller annat. Men det nog ont i hjärtat för alla som blir kvar. Kram och tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår absolut att din vän har det tufft. Hon har inte bara blivit lämnad av en förälder utan av båda plus en bror. Jag vågar inte ens tänka på hur hon mår, men jag hoppas, hoppas, hoppas att hon får fin hjälp.
      Och jag tror också att det finns en skörhet i de som tar sitt liv, eller en sjukdom. Kram och tack för din tanke

      Radera
  3. Det där är stort och så himla fint att du slutit fred med tankarna, jag tror att det är det viktigaste man kan göra och det som gör att man kan andas rätt och riktigt. sen vill jag skriva så mkt mer men orden stakar sig och kommer fel så jag väntar ett tag, jag är väl rädd antar jag. varm kram fina du!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du behöver inte vara ett dugg rädd, men jag förstår vad du menar min vän. Det är så många av mina vänner och bekanta som vet detta och som inte har frågat eller sagt något alls om det, av ren rädsla (tror jag, utan att ens veta)
      KRAM!

      Radera
  4. Jag hittar inget att tillägga, för alla fina här ovan har satt ord på de tankar ditt inlägg väckte. Sänder ändå över en famnfull med värme och medkänsla, kärlek och ljus!

    SvaraRadera
  5. Tänk att ämnet fortfarande är så svårt att sätta ord på! Ser att det är fler än jag som inte riktigt vet, trots att jag tänker så mycket är det ändå svårt att få orden att matcha tankarna.

    Det är på något vis som om vi fortfarande lever med den där föreställningen om att det finns en skuld, hos den som utför handlingen eller hos de som "borde" ha förstått. Som om vi inte kommit längre än att det fortfarande ska sopas under mattan och begravas på andra sidan kyrkan.

    Men det är svårt, att förstå och acceptera och framför allt att inte skuldbelägga. Inte någon. Det finns de som säger att så fort man blir förälder har man mist rätten att ta sitt liv men, vem har egentligen rätten att bestämma något sånt? Och vem kan förstå - verkligen f ö r s t å - det som driver någon till ett sånt beslut. För det är ju som du säger, att det aldrig är någon annans ansvar, det yttersta beslutet är fortfarande personligt. Jag tror att det där att man på något märkligt sätt vet, redan innan (fast man inte inser det förrän efteråt) kanske bidrar till känslan av att "jag borde ha gjort något". Jag har upplevt det, flera gånger till och med, och det blir inte mycket lättare för hjärtat att acceptera det där som förnuftet redan vet. Inte heller känns det helt naturligt att prata om, trots att det inte är märkligare än någon annan dödsorsak. Och när vi faktiskt vet att risken är som allra störst hos de som inte pratar alls.

    Nåja, tack för att du kan sätta ord på det där svåra och för att du vågar göra det!

    Varm kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror ibland att vi krånglar till det mer än nödvändigt. När något ofattbart och stort händer så tror vi att det behövs en massa ord när det enda som behövs är en kram eller en tanke eller att någon vågar möta en med blicken.
      Men jag förstår vad du menar kära du.

      Och jag tror också att den berömda skulden finns där och bråkar med oss. Helt i onödan.

      Jag kan faktiskt förstå den som tar sitt liv. Inte helt förstås, men jag kan känna hur ont i själen man kan ha. Jag vill inte säga vad som är rätt eller fel för det finns inget sådant, det är upp till varje människa.

      Kram

      Radera
  6. Vad fint att du delar med dig!

    SvaraRadera
  7. Du skriver så klokt och jag är glad för din skull att du tillslut fick tid att bearbeta och läka. Tack för att du delar med dig. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din tanke Linn! Och jag är också glad, att jag fått bearbeta och läka. Men sorgen, den kommer att vara livslång

      Radera

Tack för just din tanke, den är viktig!