fredag, augusti 24, 2012

Jag fick en fråga - om andning och förlossning

Det kom ett mejl:

Hej! 

Jag ska snart få barn. Gick en profylaxkurs som förordade att man skulle andas mer som vanligt snarare än att jobba med
traditionell "ansträngd" andning vilket jag tycker låter väldigt rimligt. Skulle tycka att det vore så spännande att läsa ett 
blogginlägg kring hur du som andningsexpert ser på saken.

När jag födde Signe hade jag yogat i några år. Och även gått en profylaxkurs. 
Under yogan lärde jag mig att andas in och ut genom näsan. På profylaxkursen lärde jag mig att andas in genom näsan och ut genom munnen. Jag lärde mig också att jag skulle andas med kortare intervaller under de mer intensiva värkarna.
När jag väl befann mig på förlossningen fick jag inte det där att fungera. Jag blev helt överrumplad av smärtan och tappade andningen helt eftersom de stack hål på fosterhinnan för att intensifiera värkarbetet. Så det där med att känna skillnad på stark och mindre stark värk - det fungerade inte. 

Men tack vare min man, som hela tiden påminde mig om att andas, blev förlossningen ändå okej. Helt bra blev den inte eftersom jag kände att personalen inte lyssnade på mig (jag ville inte sticka hål på fosterhinnan men lyssnade på barnmorskan och tänkte att hon visste bäst) och eftersom epiduralsprutan (som jag inte heller ville ta, men jag lyssnade på barnmorskan som sa att jag aldrig skulle orka utan den - bullshit tänker jag såhär i efterhand, Signe var ute bara en timme senare, och det hade jag definitivt orkat) tog fel och skapade mer problem än avlastning.

Min andra förlossning, med Siri, blev dock precis som jag ville ha den. Jag hade fortsatt med yoga och jag hade även gått en profylaxkurs. I yogan fortsatte jag att andas med näsan och på profylaxkursen lärde jag mig att andas ut genom munnen.
När värkarna satte igång bestämde jag mig för att lyssna på kroppen och släppa allt vad jag lärt mig och vad som förväntades av mig. Så jag andades, med näsan, in och ut, så länge som det var möjligt. När de starkaste värkarna satte igång pustade jag ut genom munnen, för det kändes skönast. Men min yogaandning var den som följde mig mest. Både under förlossningen och efteråt. Och det var också den som jag fick många fina kommentarer om. All personal på Danderyd var så imponerade över mitt lugn och min andning. Till och med när det blev en akutsituation (strax efter att Siri var född och jag började störtblöda) så andades jag, lugnt och djupt och genom näsan. På så sätt syresätter jag kroppen (och knoppen) på det allra bästa sättet. Och det skapar lugn-och-ro-hormoner som hjälper. 

Så mitt svar är att lyssna på sin egen andning. Rent generellt är det bättre för kroppen att andas både in och ut genom näsan, men om man inte är bekväm och vad med det så tycker jag att man kan pusta ut genom munnen.

Däremot håller jag med din kurs om att det är betydligt bättre att andas mer vanligt än att jobba med traditionell ansträngd andning.
Kanske har du gått din kurs via Profylaxgruppen? Den gruppen har ett nära samarbete med min andningslärare, som förordar medveten andning.

Tack Tina för din fråga. Och stort lycka till med bebisen. Du har en fantastisk resa framför dig!

Och så tänker jag att det kanske är fler av er som har andningsfrågor och funderingar? Låt mig veta. Och anmäl er gärna till min nya distanskurs. Den startar nästa måndag. Ni når mig på stillatankar@gmail.com








5 kommentarer:

  1. Hej, och tack för en fin blogg! Jag hittade hit via Nina (Solhälsningar …). Jag har fött två barn och med det första gick jag en kurs i profylaxandning eftersom det hade hjälpt min kompis jättemycket när hon skulle föda. Jag yogade även då, men inte lika mycket som nu. För mig blev det lite förvirrat och jag lyckades inte riktigt slappna av eftersom jag hela tiden försökte tänka på hur jag skulle andas, ville hela tiden ändå andas ut genom munnen som i yogan. Med det andra barnet skippade jag profylaxandningen och andades långa (ja, så långa det går) djupa andetag hela tiden och födde honom efter många timmar (hemma) men utan komplikationer. Mitt fokus var framförallt att SLAPPNA AV för att jobba med och inte emot kroppen. Men som sagt för min kompis var profylaxandningen guld värd, inte för mig dock. Så vi är ju alla olika och viktigt kanske också är att försöka lyssna till sig själv, vilket inte är helt enkelt när det gäller barnafödande, många känner sig kallade att tipsa. Stor och varm kram från Helen L.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det viktigaste är att lyssna på sig själv och jobba med inte emot kroppen när det gäller förlossning. Och att andas. Jag håller med. När man väntar första barnet är det lätt att lyssna på alla råd och tips, åtminstone var de så för mig. Med andra barnet fanns både mer tid, erfarenhet och mod att bara lyssna på sig själv.
      Kul att du hittat hit via Nina :) Stort tack för din kommentar!

      Radera
  2. När jag födde mina barn hade jag inte hittat yogan. Under den första förlossningen försökte jag göra som på profylaxkursen men inget stämde. Under den andra så lyssnade jag helt till min kropp, satt på huk och bara andades in genom näsan och ut genom munnen, långsamt och ljudligt. Det bara blev så, något som min kropp bara gjorde när den fick styra. Det var häftigt!

    SvaraRadera
  3. Glömde säga att de som gått på gravidyoga hos mig och som inte har någon annan yoga- eller andningserfarenhet känner sig väldigt hjälpta vid förlossningen. Jag fokuserar på andetaget ännu mer i den yogan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den andra förlossningen gör nog att vi både har erfarenhet och mod att lyssna på vår egen kropp. Men de som hittat till yogan och andningen redan innan första barnet har nog en hel del hjälp av det. Kul att du även har gravidyoga!
      Och vet du - din första kommentar hamnade som skräppost, men inte din andra. Verkligen skumskumt!

      Radera

Tack för just din tanke, den är viktig!