lördag, augusti 25, 2012

Mina barn. Andras ungar. Eller?

Det finns fördelar med att bo i ett radhusområde.
En av dem är alla barn.
Barn som ringer på och frågar om de får komma in och leka. Som står och väntar när vi kommer hem från dagis och fritids och som skiner upp i ett stort leende när de ser oss. Eller bara springer fram och kramas.

Det finns nackdelar med att bo i ett radhusområde.
En av dem är vissa barn.

Barn som är påflugna. Som inte lyssnar när vi säger att det är dags att gå hem utan hänger sig kvar tills vi nästan behöver bli förbannade. Som inte respekterar ett nej eller som bara är överallt i vårt hus och r ö j e r.
De barnen kallar vi, mannen och jag (och när ingen annan hör) för ungarna. Fast egentligen är det bara en just nu, den andra har flyttat.
Föräldrarna är helt okej, åtminstone det vi sett och hört och känt av.
Men vi är ju olika, så är det ju, och triggas av olika saker. Inte så konstigt att vissa irriterar mer än andra kanske. Och jag går nästan alltid i taket när människor, oavsett storlek och ålder, helt sonika bara skiter i det jag säger och uttrycker, oavsett h u r jag uttrycker det.
Jag har inte lust att uppfostra andras barn heller. Inte heller har jag lust att bli arg på dem.
Så jag håller god min, så gott det går, det viktiga är att mina barn gillar sina kompisar. Så klart.

Vad säger ni? Egna barn och andras ungar. Eller bara v i s s a ungar?

8 kommentarer:

  1. Jag håller i princip helt med dig, men är själv "välsignad" med ett oerhört socialt barn som inte riktigt förstår när det inte är läge (hur mkt vi än försökt berätta det för henne). Hon är visserligen bara 3,5 år, ju, så jag tror att folk har ett visst överseende, men jag som förälder tycker att det är vansinnigt jobbigt när hon helt sonika vandrar över till den nioåriga grannflickan (med familj) och deklarerar att "de kan leka nu". Jag vet inte hur hon beter sig där hemma, men vi har varit väldigt noga med att säga till grannarna att de får skicka hem henne så fort de vill. Svårt som tusan det där.. Å ena sidan, bra med framåt barn, å andra sidan, svårt att sätta förståeliga gränser som inte hämmar eller förbjuder för mycket. Kan ni prata med föräldrarna till "ungen"?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad härligt att du välsignats med ett socialt barn.
      Jag tycker att det är skillnad på att vara social och på att r ö j a och pilla på saker som är de vuxnas, samt helt sonika strunta i vuxna som säger att det inte är okej att hoppa i våra sängar odyl. När man är 3,5 är det okej att inte förstå allt, men när barnen är mellan 6-7 (som det handlar om i det här fallet) så tycker jag att det är en annan sak.
      Vi pratar med föräldrarna. Det måste vi. Annars undrar de nog varför deras barn tycker att "Signe och Siris mamma är så arg jämt ;)". Och föräldrarna förstår, så det är ju skönt!

      Radera
  2. Jag har vid några få tillfällen fått säga till andras barn på skarpen och då har jag även meddelat förälder att jag gjort det. Själv vill jag också veta då våra barn gjort nåt mindre bra, för dom "regler" som gäller hemma hos oss är ju inte alltid domsamma som ex grannens. Jag tycker att du ska säga ifrån till den där "ungen", innan du blir arg. Bättre att vara saklig och säga att det inte är ok. Tycker jag. Jag tycker även att det är dags att planera in en dejt snart ! Kram H.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag säger till "ungen" varenda gång hon är. När hon drog upp vår sovrumsdörr och h o p p a d e rakt på mig och väckte mig (jag tog en powernap efter en tuff yogahelg) så blev jag riktigt arg. Det var första gången vi träffades (de är nyinflyttade) och jag förstår fortfarande inte hur hon ens vågade.
      En dejt snart - absolut! Kram

      Radera
  3. Barn är ju bara barn och vi är vuxna. Jag har ett lite ”beskt” recept (det står dig fritt fram att ignorera det totalt), men det verkar vara något som barnet väcker i dig. Det intressanta kan ju vara vad det är och varför. Det går ju också att försöka (och jag vet av egen erfarenhet att det inte är lätt) att se det som en utmaning istället för ett problem och se hur den här utmaningen kan få dig att växa. En av mina yogalärare pratar mycket om att vi själva behöver ta hand om våra reaktioner och om vi går igång på något så har det med oss och inte med någon annan att göra. Men som sagt, jag säger det här i all välmening och vet att det är utmanande. Kram till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är det så att barnet väcker något i mig. Och visst handlar det mesta om projektioner. Samtidigt behöver vi sätta gränser, både mot oss själva och andra annars är det så lätt att man "mjäkar med" (missförstå mig rätt) och hela tiden gör sig själv till den som är ansvarig för allt.
      Visst har vi ansvar som vuxna. Dels att se skillnad på det som handlar om oss själva och det som handlar om barnet. Men i det här fallet behöver också barnet gränser, det är inte okej att röja runt till exempel.
      Jag förstår att det är i all välmening. TACK för din tanke. Kram tillbaka

      Radera
  4. Jag hade kastat ut BARNET. Själv är jag uppväxt med att just ordet unge är något fint och gulligt och ordet barn är något hårdare, jobbigare :) Så jag hade bestämt sagt till barnet och hivat ut h*n ur huset, och sagt att nästa gång h*n hälsar på så är h*n lugn och lyssnar på oss som bor här. Sen hade jag sagt till mina ungar att man beter sig inte sådär som det där barnet gjorde. Nästa gång jag hade träffat på föräldrarna så hade jag sagt vad som hänt, eller så hade jag struntat i det. För precis så vill jag att våra grannar gör med mina barn. Det ska inte vara så jäkla krångligt och det ska vara tydliga gränser. Annars funkar inte livet. För mig. Såhär har jag betett mig och ungarna väller nu hit, grannbarnen, dagiskompisarna etc och deras föräldrar säger att deras barn älskar att vara här. Så jag tror på övertydlighet till de små liven. Jag tror det känns tryggt. Nu kan jag ju lika tydligt säga när jag tycker att något barn gör något bra, jag ger beröm. Ofta. Sen kan jag också säga till mina ungars kompisar att de får gå hem även om nåt jobbigt inte inträffar också, bara att vi i familjen vill va själva eller så. Det går bra det med. Jag säger som det är.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Waw. Ord och inga visor. Härligt!
      Jag är nog inte lika tuff som du, men jag tror också på tydlighet. Det blir allra enklast. Och gränssättning.
      Och det gäller såklart både när det gäller positvt och negativt.

      Och det där med att be kompisarna gå hem när familjen bar vill vara själv det gör jag också. Mycket. För jag är mån om den tiden.

      Radera

Tack för just din tanke, den är viktig!