torsdag, september 13, 2012

Om rädslan för att bli avslöjad

Vi har alla våra issues
En av mina är att bli påkommen
För jag kan ju egentligen ingenting.
Åtminstone är det vad jag inbillar mig ibland
Den delen av mig begränsar mig en hel del.
Den delen är duktig på att få mig att känna mig värdelös. Den delen säger saker som "är DU andningsinstruktör? Du kan väl ingenting om andning!" "Ska DU undervisa i yoga? Det finns ju hur många lärare som helst som har m y c k e t längre erfarenhet och som kommit j ä t t e l å n g t i sin practice, du klarar ju bara första serien"

Och så där håller den på. Och maler. Och förgör. Och försöker få mig att förstå att det liksom inte är någon idé att göra det jag gör eftersom det alltid kommer att finnas någon som är bättre. Och denna någon kommer att dyka upp snart och genomskåda allt och få alla att förstå att jag bara är en stor bluff.

Det är en tröttsam del det där. Men den får finnas den också. Det är när jag försöker mota bort den helt som den blir extra stark, Jag har lärt mig det genom åren, så nu får den vara med.
Jag tycker lite synd om den och ger den extra mycket kärlek. För den behöver det. Behöver få veta att den duger precis så som den är.

Och genom att rulla ut min matta och bara vara en stund så inser jag att det säger allt om mig och om min längtan efter att få vara precis så som jag är.

Vad har du för del som begränsar dig och hur tar du hand om den?

12 kommentarer:

  1. Den rädslan du beskriver "bluffsyndromet" tror jag är oerhört vanlig, har läst om människor som har toppjobb som en hjärnkirurg t ex som sa "här står jag och leker hjärnkirurg eller Stellan Skarsgård sa i samma intervju, "tänk när alla kommer på att jag egentligen inte är skådespelare".Jag har också känt av den och känner av det ibland, men det är inget som dominerar. Jag har gått en del tuffa matcher de senaste åren och allt har stärkt mig faktiskt i att vi alla behövs. Det kommer alltid att vara någon som är "bättre" eller som har kommit längre. Min issue nu är mer att jag har svårt att släppa taget. Om olika delar i tillvaron. Om rädslan för att inte tjäna tillräckligt med pengar om jag satsar fullt ut på det jag drömmer om och vill. Jag jobbar på det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Waw, vilka inspirerande exempel.
      Och visst är det så, att vi alla behövs, det vet jag också, men när den här känslan slår in så slår den ut all logik som finns. Så är det ju med känslor ibland.

      Det där med att släppa taget. Jag känner igen det. Hur lätt det är att be andra göra det, och SÅ svårt att göra det själv.

      Kram

      Radera
    2. Just det. Detdär kommer jag ihåg - här står jag och leker hjärnkirurg! :)

      Sådär är det ju. Ibland. Bluffen (och jantelagen) som knackar på dörren och gör allt för att bryta ner. F-ck it, ursäkta, och fortsätt luta mot yogan och andetaget - de bär!

      KRAM!

      Radera
  2. Sedan jag blev sjuk har den sidan tyvärr tagit över. Den som säger att jag inte kan någonting. Jag hör om människor som roddar hem alla möjliga jobb utan erfarenhet och själv har jag en fyraårig utbildning bakom mig och tänker att ingen kommer att vilja anställa mig för egentligen, i verkligheten, så kan jag ingenting. Jag önskar att jag kunde lära mig själv att ha självförtroende, att säga till mig själv att jag inte är bättre än andra men inte heller SÄMRE... Hur jag jobbar på det? Jag vet inte ärligt talat. Jag önskar att jag hade något bra recept.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Receptet på en god självkänsla och ett gott självförtroende är nog att jag göra precis det du gör - att jobba på det. Det är ett tufft jobb, men SÅ värt det. Jag hoppas att du har någon bra som du kan jobba tillsammans med, för det är svårt att göra det själv.
      Stor kram till dig!

      Radera
  3. Underbart! Du sätter ord på mångas känsla tror jag! Jag har definitivt den känslan i mitt nya arbete även om jag arbetat med det i över två år nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det här verkar vara en vanlig känsla. Alltid skönare att veta att man inte är ensam. Det blir mer legitimt på så sätt. Kram!

      Radera
  4. Jag känner helt igen mig. Tyvärr har detta stoppat mig många gånger.
    Yoga is the way!
    Fint skrivet!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du har helt rätt. Yoga is the way. Always and forever. Amen!

      Radera
  5. Min mamma som under stor del av livet jobbat som skådespelare vittnar om samma känsla av att bli påkommen och jag tror som Annika skriver att det är väldigt vanligt. Kanske skönt att det är något som fler delar förresten?!
    Mitt problem är min rädsla för förändringar och mitt motstånd till dem. Läste just i min utbildning att det där motståndet behövs eftersom det är ett sätt att bearbeta på. Det var förlösande att få reda på, för jag har allt mer känt mig trist och stel i både yrkesliv och privatliv. Kanske kan man som du också skriver omfamna den där känslan och arbeta tillsammans med den? Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är skönt när människor vågar visa sin sårbarhet. Och det är ännu skönare att jag själv vågar visa min sårbarhet. För jag tror nämligen på att dela.

      Att omfamna de känslor och delar av oss som vi inte gillar tror jag är enda sättet att bli sams och komma vidare.
      Kram till dig, tack för att du delar

      Radera
  6. Åh, vad jag känner igen det där. Brukar kalla det för min "Djävul på axeln", som sitter där och matar med negativa ord.

    Men du, du kan massor! Du får mängder av erbjudanden och förfrågningar om kurser, skrivjobb osv osv. Så du ÄR bra på det du gör!!

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!