fredag, april 19, 2013

Din sanning eller någon annans?

Jag säger ofta att jag är dålig på matematik. Att det var mitt sämsta ämne i skolan.
Det har blivit en sanning för mig. Att jag liksom inte kan. Att jag inte förstår. Att det knappt är någon idé. För det var lite det jag fick höra när jag gick i skolan. Jag lärde mig saker utantill, formler och sådant som var bra, men jag f ö r s t o d inte varför jag skulle kunna det.

För några veckor sedan fick jag i uppdrag att skicka in resultatrapporten för mitt företag, till Försäkringskassan (för att de ska ha rätt SGI)
"Nej, men det går inte, det vet jag inte hur jag gör!" var min första tanke. Min andra tanke var "det låter jag min revisor fixa".
I samma veva insåg jag dock att jag, detta år, inte har råd att anlita min revisor. Ekonomin tillåter inte det.
Så den där resultatrapporten med alla siffror var liksom tvungen att göras.

Och den blev gjord. Och deklaratiomen också. I samma veva. Jag insåg nämligen att den där sanningen om mina sifferkunskaper inte var min, den var någon annans. För jag förstod visst hur jag skulle göra. Om än med lite hjälp.
Jag kan. Jag förstår. Siffror är visst min grej.

Det var samma sak med en av barnyogisarna som jag undervisade i höstas. Första gången vi träffades berättade hennes farmor att "Saga" inte brukade vara med på vilan eftersom "hon inte kan slappna av". Det stod Saga bredvid och hörde. Det blev hennes sanning och var kanske sedan länge.
Jag tänkte att jag ville ge henne en ny sanning. För hennes enegi berättade att hon visst kunde slappna av.
Innan vilan frågade jag om hon ville lämna rummet eller om hon ville stanna kvar och lyssna på en saga som jag skulle berätta under vilan.
Hon ville gärna lyssna på en saga.
Så hon stannade i rummet.
Hon ville inte blunda utan tittade hela tiden på mig. Det var helt okej. Men i min saga lade jag sedan in ord och meningar om att blunda och se saker bakom sina ögonlock. Och det gjorde att hon ville/vågade blunda. I alla fall i korta stunder.
Så hon stannade kvar. I rummet. På sin matta. I vila. Hela tiden.

Gången efter berättade Sagas farmor för mig att Saga varit helt euforisk efter yogaklassen och att hon upprepat, gång på gång. "Jag kan slappna av, jag KAN slappna av".

I yogan finns vår sanning. Heja yogan.



På bilden är det Siri som får utlopp för all glädje som det innebär att få vara i yogashalan på Om Shanti bland både pilatesbollar och yogamattor 

14 kommentarer:

  1. Åh så fint med den lilla tjejen!

    Och jag har hela min barndom hört att jag inte är praktisk. När jag bodde i min första lägenhet som nittonåring och fick fixa väldigt mycket själv, insåg jag till min förvåning att jag var väldigt praktisk!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så skönt när vi hittar våra egna sanningar!

      Radera
  2. Underbart när man lyckas vända barns sanningar.
    Jag har också haft och har kanske lite än iden om att matematik bara är för min man och minsta sonen.
    Får väl ta och ändra på det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, prova och se. Jag tror att du visst kan matte. Kanske inte lika bra som din man och minsta sonen. Kanske till och med bättre :)
      Det är så lätt att vi struntar i något för att vi tänker att det alltid finns någon som är bättre. Men hur vet vi det, egentligen?

      Radera
  3. Så sant! Vi blir ofta itutade att vi inte kan när vi inte ens har fått försöka. Jag blir så ledsen av det. Alla kan, om än på sitt sätt.

    Kram Helén

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, alla kan, på sitt sätt. Men det handlar också om att ta tillbaka sin egen sanning. Kanske kan vi till och med vara bättre än vad vi, och andra, tror

      Radera
  4. Vilken fin gåva du gav "Saga"! Och vad skönt att du lyckades vända föreställningen om dig själv också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gåvan till Saga är ljuvlig. Gåvan till mig själv likaså :) Kram

      Radera
  5. Visst är det så, att får man höra att det är nåt som man inte fixar, vad det än må vara, så till slut tror man ju på det. Galet... Kram H.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi börjar ganska snabbt att tro på andras sanningar om oss själva, särskilt när vi är barn.

      Radera
  6. Åhhh vad jag känner igen mig i din känsla!!Matte är heller inte mitt starkaste kort.Förstår ingenting och på nåt sätt skäms jag för att vara vuxen och inte kunna räkna ut saker på 2 sek men samtidigt vet jag att man kan inte vara bra på något som man inte tycker är speciellt kul.
    Eller egentligen tycker jag att det är ganska roligt när jag får sitta och fnula själv och man inte blir bedömd eller dömd för att det kanske inte riktigt går så fort som det borde.

    Men man har väl blivit itutad av många i sin omgivning att det inte är nåt ämne man är bra i och tills slut blir det ju min egen sanning!!

    Så heja dig och man klarar allt man vill bara man vågar tro på sig själv!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt rätt. Många gånger handlar det också om att vi inte är bra på något för att vi faktiskt inte tycker att det är särskilt kul. Sen kan det vara tvärtom också, att vi tror att vi inte är bra och därför tycker vi inte att det är kul. För jag tycker, plötsligt, att siffror ändå är ganska kul.
      Så det handlar nog mycket om det du skriver, att det är när vi inte blir bedömda som vi faktiskt kan
      Tack för din tanke!

      Radera
  7. Hm... myyyycket tänkvärt! Jag kanske ska sluta tänka att jag snart ska försöka mig på med avslappningen och lillkillen med "turbobenen" och bara göra det.

    SvaraRadera
  8. Du är en sann källa till inspiration. Jag lever ett väldigt begränsat liv pga utmattningssyndrom och har en tillvaro som är väldigt olik din därför. Men i det du skriver finns så mycket tänkvärt och så mycket hopp även för mig, som får kämpa för att orka ta en promenad eller orka sitta upp vid matbordet när det har blivit för mycket. Tack för allt du skriver och delar med dig av.

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!