torsdag, augusti 29, 2013

Att faktiskt orka - med bubbel och spritter

Jag hör det från flera håll.
Att det bubblar och spritter runt omkring mig.
Och jag känner det själv.

Min läkare tror att min hypertyreos bröt ut när jag födde Siri. Och jag tror henne. För det var strax efter att Siri kommit som jag liksom dippade. Tyckte att livet var rätt så kämpigt. Och sorgligt på något vis, som att jag gick med en tung gråt i bröstet hela tiden men som aldrig riktigt kom fram. Sedan fanns det en ständig oro där, en inre stress som gjorde det omöjligt att ta det lugnt och k ä n n a lugn. Då trodde jag att det berodde på tvåbarnschocken. När jag var så trött att jag som mest orkade gå till och från dagis (för att lämna Signe) tänkte jag att det skulle vara så. Att orken jag hade med Signe när jag gick tvåtimmarspromenader varje dag var exkluderad förstabarnsföräldrar. Mitt pucko. Såhär i efterhand kan jag inte förstå hur jag trodde det, jag har ju alltid varit vältränad och orkat. Men jag minns särskilt en backe som jag, varje dag, nästan grät när jag gick upp i.
Och sen bara fortsatte det. Och jag hängde med, anpassade mig, vande mig, gav mig själv en sanning som alla trodde på, allra mest jag själv.

Jag tvivlade på mitt föräldraskap när jag ibland hellre höll mig undan än att vara hemma med familjen. Jag tvivlade på mitt äktenskap när jag bara tyckte att allt som min man gjorde var fel. Jag tvivlade på mitt jobb när jag bara orkade göra det vardagliga men aldrig engagera mig i det lilla extra, det jag var känd för att orka och vilja. Jag kunde, på riktigt, bara känna frustration när jag blev ombedd att göra något som låg det minsta lilla utanför det jag brukar göra.
Det enda jag inte tvivlade på var yogan. För den höll mig levande, både på och utanför mattan. Samtidigt förundrades jag över att jag liksom aldrig kom vidare, trots regelbunden practice, det var som att kroppen låst sig i ett enda läge.

Tack älskade hatade influensan som däckade mig tidigare i år och gjorde hypertyreosen akut. Tack kära darrningar och skakningar och hjärtklappning för att ni skrek om att jag behövde hjälp. Och tack kära naprapat för att du skickade iväg mig till vårdcentralen och fick träffa en läkare som tog mig på allvar direkt så att jag inom loppet av några dagar fick träffa en specialist och få hjälp. I efterhand har jag hört s å många kvinnor som blivit hemskickade med de symptomen som jag hade med ord om att "det är stress, ta det lite lugnt".

Nu säger jag inte att allt det som jag skrivit om här ovan är frid och fröjd . Men på riktigt känns det som att jag fått ett nytt liv. Glädjen och orken ger mig det där bubblet och sprittandet som jag saknat.
Tänk vad snabbt man ändå vänjer sig vid något och tror att det är så det ska vara.
Sedan smög sig sjukdomen på, så det var ju inte så att jag vaknade en dag och plötsligt bara kände mig låg och trött. Det har kommit lite här och där så att jag liksom knappt tänkt på det.

Men nu - åh, I have a new life!

11 kommentarer:

  1. Det låter så härligt! Jag känner igen mig så mycket i de symtom du beskriver men tyvärr blev jag inte tagen på allvar, just för att "det är ju jobbigt att bli mamma". Suck vad trött jag är på det svaret. Konsekvensen idag är ett svårt utmattningssyndrom (min sköldkörtel är kollad flera gånger och det är inget fel på den). Det är så otroligt roligt att läsa att du mår bättre men det gör mig arg och ledsen hur mödraskap används som en ursäkt för att avfärda bristande ork, både av oss som drabbas och av sjukvården.

    SvaraRadera
    Svar
    1. jag är glad att jag vet vad som är fel. Det gör mig ledsen att du inte blivit tagen på allvar. Det gör mig ont att vi kvinnor förväntas ta en massa "skit" just eftersom det anses jobbigt att vara mamma. Men papporna då?!
      Jag ser att Annika här nedan skriver lite till dig också, jag vb det på din blogg, kanske kan det hjälpa, kanske inte.
      Jag hoppas att du kommer att få din ork och kraft tillbaka.

      Radera
    2. nu ser jag att du läst annikas inlägg. Jag hoppas att du får den hjälp du behöver

      Radera
  2. Vad härligt! Att du orkar. Och tack för att du sätter ord på det där som många andra säkert tänker och känner i hemlighet. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänk att jag orkar. Att jag vill. Att jag ser och känner och har alla sinnen med mig
      Halleluja!

      Radera
  3. Har skrivit om detta tidigare i min ena blogg; Annikas andetag - http://annikasandetag.blogspot.se/2013/03/skoldkortelproblem-sta-pa-dig.html
    Där skriver jag om att allmänläkare generellt är dåliga på det här med sköldkörteln, vare sig det handlar om hyper- eller hypotyreos. Idag finns andra sätt att diagnostisera det hela med.
    Skönt Maria att det har vänt. Det är märkligt det du beskriver, för det är mer symtom på hypotyreos än hyper - men det kanske blev så för att kroppen blev svag av att aldrig få hjälp?
    Hursomhelst, skönt att du har fått hjälp! Jag tänker på signaturen postdbt här ovan, hon kanske skulle vara hjälpt av det jag skrev?
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. så svårt det där, när alla prover visar på ingenting men allting känns fel.
      På ett sätt är jag glad att jag hade så höga värden så att det aldrig var tal om något annat.

      Min kropp har gått på högvarv så länge. Jag har varit galet trött och speedad på en och samma gång, en kombination som jag själv inte förstått eller riktigt kunnat relatera till.

      Och så ser jag att postdbt har varit inne och läst ditt inlägg. Må alla människor få den hjälp och vård de behöver!

      Radera
  4. nu blev jag alldeles rosig och fick gåshud över hela kroppen...
    så fint skrivet och så häftigt! att det händer!
    sen är det sorgligt men förståeligt att du gått med det i flera år.
    man vänjer sig och glömmer lätt hur det kan kännas.
    och att siri föddes var ju en stor omställning, och det är just då såna här förändringar kan smyga sig på nästan obemärkt, för att allt annat är ju ändå upp o ner.
    är så glad att jag ska få träffa dig lite oftare nu!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. och jag är SÅ glad över att du ska yoga med mig och att vi jobbar nära varandra och kan hänga lite då och då, om vi vill. härligt!

      Radera

Tack för just din tanke, den är viktig!