fredag, september 06, 2013

När det plötsligt förändras

Hon gick själv till skolan igår. Signe. 
En av kompisarna hämtade upp henne och sedan promenerade de tillsammans till skolan. Med väskorna över axeln och sådär härligt fnittrandes.
Skolan ligger strax intill vårt radhusområde och de behöver inte gå i närheten av någon väg, men det är ändå så s t o r t. 
Hon går alldeles själv till skolan!
Nu kommer hon inte att göra det varje dag, både jag och min man gillar att vara på skolan och hänga med kompisar och lärare och fritidspedagoger. Det är vårt sätt att skapa en samhörighet och en förståelse för Signes vardag. 

På eftemiddagen när hon kom hem igen frågade jag om hon ville följa med på en cykeltur ner till centrum (jag skulle handla vin, hämta min nya telefon och så skulle vi köpa present för ett helgkalas). Men då sa hon "nej, mamma, jag har inte tid med det, jag ska hänga med Ella lite nu". Och så tog hon cykeln och sparkade bort till granntjejen. 

De har blivit så stora under sommaren. Både Signe och Siri. De klarar sig allt längre stunder helt utan mig. Det händer att jag är hemma tidigt från jobbet men ändå bara umgås med dem strax innan de ska sova och under middagen, för att de gör andra saker, och har kompisar över på besök eller själva är iväg någonstans. 

En stor del av mig har längtat efter den här tiden, att inte vara behövd, att slippa ha ögon i nacken och vara beredd att rycka ut. Men en lika stor del av mig tycker att det är lite ledsamt att tiden redan är här, att de är så stora. 
Min (soon-to-be) sjuåring och 4,5-åring. 



4 kommentarer:

  1. åh...I hear you...
    nu kommer det att dröja tills arvid går själv till skola eller kompisar eftersom vi har en stor väg precis bredvid, men han är ju hemma själv när vi hämtar lilljäntan på dagis osv... de är ju stora! det är både underbart o ledsamt, jag förstår precis...
    kram!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. vi bor ju precis intill skolan, ser till den från vårt sovrumsfönster och Signe behöver bara gå på en liten promenadstig dit, så det är klart att det blir annorlunda för Arvid.
      Men jag måste ändå säga att det är rejält häftigt att få följa Signe i hennes utveckling nu (och alltid) - den går i en rasande takt. Waw och hjälp liksom!

      Radera
  2. Tänk om alla föräldrar resonerade som ni, då skulle vi ha betydligt fler trygga barn i skolan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. tänker att det ibland också handlar om att föräldrar vill men inte har möjlighet att engagera sig, av olika anledningar. Just nu är det mannen som engagerar sig mer, han jobbar mindre. Men huvudsaken är att någon gör det.
      Kram till dig

      Radera

Tack för just din tanke, den är viktig!