Yoga handlar aldrig någonsin om prestation.
Någonstans.
Yogans mål är att vara fokuserad, i det du gör. Det handlar
inte om att komma långt, djupt eller längre in i serien.
Att göra en
solhälsning och vara helt närvarande är yoga.
Att lägga benen bakom huvudet och vara någon annanstans är
inte yoga.
Men ibland kan jag inte komma ifrån att jag längtar efter
att ta små, små steg framåt.
Jag tragglar fortfarande i den första serien i ashtanayogan (det
finns sex serier, men det är bara en person i hela världen som praktiserar den
och det är Sharath Jois) men längtar efter att börja nosa på den andra. The
gatekeeper för att ta sig dit är dropbacks. Det vill säga att stå rakt upp och ned, böja sig bakåt och så
småningom landa i en brygga. Om ni förstår. För att ens komma dit behöver man
kunna göra helbryggor med raka armar. Dit börjar jag nå, men ack vad tungt det
är.
Idag tyckte dock en av mina yogalärare att jag kan börja
jobba med dropbacks, att så smått faktiskt ta ett av de där stegen mot
dropbacks.
Enligt tradition är det läraren som berättar för eleven när
det är dags och läge att ta nästa steg.
SOM jag väntat på
det. Och som jag NJÖT av att stå där och böja bakåt, bakåt, bakåt. Fullt
närvarande. I fokus. Och glädje.
Och nu – nu är det helg!
Bilden: Kino McGregor hjälper en elev i dropbacks www.kinoyoga.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för just din tanke, den är viktig!