fredag, september 13, 2013

Dropbacks - som jag längtat

Yoga handlar aldrig någonsin om prestation.
Någonstans.
Yogans mål är att vara fokuserad, i det du gör. Det handlar inte om att komma långt, djupt eller längre in i serien.
Att göra en solhälsning och vara helt närvarande är yoga.
Att lägga benen bakom huvudet och vara någon annanstans är inte yoga.
Men ibland kan jag inte komma ifrån att jag längtar efter att ta små, små steg framåt.
Jag tragglar fortfarande i den första serien i ashtanayogan (det finns sex serier, men det är bara en person i hela världen som praktiserar den och det är Sharath Jois) men längtar efter att börja nosa på den andra. The gatekeeper för att ta sig dit är dropbacks. Det vill säga att stå  rakt upp och ned, böja sig bakåt och så småningom landa i en brygga. Om ni förstår. För att ens komma dit behöver man kunna göra helbryggor med raka armar. Dit börjar jag nå, men ack vad tungt det är.
Idag tyckte dock en av mina yogalärare att jag kan börja jobba med dropbacks, att så smått faktiskt ta ett av de där stegen mot dropbacks.
Enligt tradition är det läraren som berättar för eleven när det är dags och läge att ta nästa steg.
 SOM jag väntat på det. Och som jag NJÖT av att stå där och böja bakåt, bakåt, bakåt. Fullt närvarande. I fokus. Och glädje.
Och nu – nu är det helg!
Bilden: Kino McGregor hjälper en elev i dropbacks www.kinoyoga.com

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för just din tanke, den är viktig!