fredag, oktober 25, 2013

Att våga lita på det som kommer

Jag jobbar med att få tillbaka kontakten med min intuition. Det känns som att jag kommit en bit ifrån den. Kanske är det sjukdomen, kanske något annat.
Men jag jobbar också med att göra den starkare.
Men framför allt - med att v å g a lita på den. 

Jag har alltid haft en stark intuition. Redan som liten visste jag vad som var rätt och fel. Men det var sällan som jag lyssnade på det. Jag är inte uppväxt med det. Mina föräldrar var och kommer kanske alltid vara styrda över hur de själva blev uppfostrade - genom fakta - och genom att också tänka väldigt mycket på hur alla andra runtomkring uppfattar deras agerande.
Jag fattade liksom aldrig det, varför skulle m i t t liv styras efter hur min lärare kanske skulle uppfatta mina beslut? Men jag lärde mig att köra över mig själv där, jag kunde inte relatera till så mycket annat. 

Vi föräldrar gör alltid så gott vi kan och jag lägger ingen skuld på någon, jag är mest glad över att jag nu, sedan faktiskt snart tio år, börjar lyssna och lita mer på mig själv. 

Sedan blandar jag ibland ihop intuition och rädsla. Som när det var uppsägningar på gång på det stora företaget där jag jobbar och jag var helt övertygad om att just jag skulle få gå. Jag kände en stark undvikande energi från min närmsta chef och kopplade ihop det med att hon inte kunde möta mig eftersom hon skulle säga upp mig. 
Så var det inte. Jag blev inte uppsagd. Däremot har min närmsta chef upplevt de senaste tiden som otroligt påfrestande och det var d e t jag fångade upp och sen spelade rädslan  mig ett spratt. För just nu skulle det inte alls passa bra att förlora den enda fasta inkomsten i familjen. 

I min roll som yogalärare och samtalsterapeut försöker jag våga  lyssna på min intuition allt mer. När jag får en känsla eller bild lyfter jag den nästan alltid med min klient. När jag plötsligt får svårt att andas är klienten nästan alltid i en känsla som behöver lyftas fram. När jag får en stark bild av gråt kan jag fråga klienten vad det handlar om och även om vi kanske pratar om något annat just då  så - voila- kommer något upp, något som behövde komma upp. 

Som yogalärare känner jag av energin i rummet innan klassen börjar.. Den hjälper mig att veta vad som behöver sägas och göras för att landa in yogisarna på mattan . I början förberedde jag mig alltid noggrant och kunde ibland till och med skriva ner vad jag ville säga. Det blev aldrig bra. Idag skriver och planerar jag fortfarande en hel del men har det mest med mig som stöd. Det är sällan jag plockar in det jag tänkt, ofta blir det något helt annat.  
Som i tisdags - på min nybörjarklass i ashtanga - då jag plötsligt fick ingivelsen att det var idag som vi skulle börja sjunga inledningsmantrat. Jag hade tänkt ta upp det långt tidigare men aldrig hittat eller känt in rätt tillfälle. 
Men
efter att vi sjungit ett inledande OM tillsammans så kände jag bara att det fanns sång i rummet och i mig själv. Så jag reciterade hela mantrat, själv, inför hela klassen. Och det blev SÅ rätt. För det kom inifrån mig själv.

Lyssnar du på din intuition ?

8 kommentarer:

  1. Absolut lyssnar jag mycket på intuitionen när jag har yogaklasser och när jag jobbar med coachning. Annars faller det platt liksom. Däremot kanske jag har svårare att lyssna när jag ska göra egna val. Lätt att man låter förnuftet eller rädslan styra. Men jag övar mig på att lyssna. Dr Dain som är en coach säger att man alltid vet. Det är bara som en fjäder mot kinden så man märker det inte alltid. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan nog känna igen mig i det där, att det är lättare att lyssna inåt när jag är i min roll som yogalärare och samtalsterapeut.
      Fint sätt att se intuitionen som en fjäder mot kinden, tack för den påminnelsen!

      Radera
  2. Jag har väldigt svårt att lyssna. Jag vet inte vad som är jag och vad som är andra. Vad som är jag och vad som är fibron och ångesten. Försöker lyssna men de blir sällan bra. Du får gärna skriva ett inlägg om hur mam gör om du har tid och lust.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror, utan att veta hur det är för andra, att det handlar om att öva, varje dag. För mig är det meditationen som för mig längre in i mig själv. Och det är en övning och färskvara.

      Radera
  3. Så spännande att läsa. Jag har bra intuition men har stängt av den länge, när jag bara kört på och lyssnat på förnuftet och hjärnan istället. Åh, jag skulle vilja våga lyssna mer som du beskriver så härligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, det är lätt att göra det, stänga av och bara köra på. Jag känner SÅ väl igen mig i det. Jag behöver tvinga mig själv att stanna upp ibland, det är nog därför yogan är så bra för mig, där kommer jag liksom inte undan. Även om jag skulle vilja.

      Radera
  4. Jag är lik dig i mötet med mina yogaelever och mina klienter i samtal kring förlust och sorg. Jag går alltid på intuitionen. Jag vet helt enkelt. Samma med yogaeleverna. Men är nog lite lik Ulrika här ovan, att jag inte alltid låter intuitionen styra för det som är bäst för mig. Fast jag vet det egentligen. Så knasigt. Men tror som du att miljö och uppväxt formar så mycket och där jag försökt vara logisk många gånger. Nu låter jag den lilla rösten få höras inuti och den gör all skillnad i världen. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men jag känner igen mig i det, att det är lättare i rollen som yogafröken och samtalsterapeut och svårare som människa. Eller hur man nu ska uttrycka det utan att det låter fel. Och ändå vet vi, som en fjäder mot kinden som Ulrika skriver här ovan. Kram

      Radera

Tack för just din tanke, den är viktig!